Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1869, sida 2

Oviljan vid folkmötena synes ock vara riktad mot de enskilda bankernas pappersmynt. Har man likväl dervid besinnat, buru mycket säkrare detta år, ån riksbankens? De enskilda bankdelegarnes solideriska ansrarighet för dessa bankers sedlar, hvarför dessutom grundfondshypoteker och säkra fordringar utgöra borgen, är så fullt betryggande, att en innehafvare af enskild banks sedel, som kan tillita lagen och verkställarne af dess bud, aldrig kan förlora ett öre på en sådan sedel, hraremöt lagen är vanmäktig mot riksdagen, som enväldigt styr riksbanken, ifall riksdagen t. ex. skulle besläta att icke med 14 specie, utan allenast med 3 riksdaler silfver, inlösa riksbankens i all rörelsen utelöpande pappersriksdalrar. Nu kan visserligen häreriot invändas, att, om en sådan a skulle, såsom mången gång förut skett, Så skulle de enskilda bankernas sedlar blifva i samma mån försämrade, som riksbankens, emedan de enskilda bankerna tå inlösa sina sedlar med riksbankens, Detta kan icke nekas, men är bjeipt med, att tvångskursen på riksbankens sedlar upphör, och att de enskilda bankerna åläggas att med kilfver inlösa sina sedlar. En sådan åtgärd är dock af annan natur, än den, som vid folkmötena påyrkas nemligen att borttaga de enskilda bankernas rättighet att utgifva egna sedlar. Om man skulle kunna tänka sig enskilda bankerna utan sedeluteifning:rätt, hvilket i landsorterna åtmiästone är omöjiigt, hvad nytta tror man väl sådana banker skulle kunna göra för de länebehölvande? Nästan ingen, och sedan vore hela landets alla penningeförhållanden beroende af den säkerhet, riksbankens sedlar erbiöde. Denna såkernet är utan tvifvel god för det närvarande, men vi behölva icke gå långt tillbaka i historien för att finna, huru en sådan säkerhet kan omintetgöras. Samma orsaker, som då verkade till riksbankssedlarnes minskade värde, kunna ännu inträffa och medföra samma verkningar. Det torde dessutom kunna starkt ifrågasättas, om det för landet vore så lyckligt att hafva en enda monopoliserad bank, som stode i stort beroende af mäktiga politiska hvälfningar. Hafva månne de, som vid folkmötena ropa sitt ,,delenda Carthago öfver de enskilda bankerna, grundligt tagit alla ofvannämnda betänkligheter i öfvervägande? Hafva de besinnat för huru många millioner rik daler de enskilda bankerna hafva inteckningar i landtegendom, hvilka inteckningar nu ligga hvilande såsom grundfondshypoteker. Störta bankerna, och valutorna för nämnda inteckningar skola indrifvas, med hvilken följd, tror man, för ganska många egendomsegare? Det är nog lätt att ropa och skria, men stor varsamhet, parad med stora insigter, fordras för att på allvar yrka på genomgripande reformer i ett lands finansiella och ekonomiska förhållanden. Vår regering och riksdag skola nog väl betänka sig, innan de lyssna till folkmötenas hotelser mot våra enskilda banker, hos hvilka emellertid deras fiender icke förvägras penningeförsträckningar emot fullgod säkerhet. Utan sådan eller mot dålig, lär ingen bankinrättning kunna utlåna penningar, isynnerhet när dertill uppställas anspråk om lång betalningstid och låg ränta — eller hvarför icke heldre utan någon betalningsränta alls. Kunde en bank organiseras, som motsvarade sådana fordringar, så vore ett stort och lyckligt problem löst, och insändaren skulle, förutsatt att han äfven kunde få blifva låntagare i denna samhällsnyttiga låneinrättning. gerna och med ljudelig röst instämma i fördömelserna öfver alla andra låneanstalter, som gent emot den nya hafva den oförsyntheten att för lån fordra säkerhet, begränsad lånetid och afgäld enligt gällande räntefot.