Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1869, sida 1

I-sjernvägsbyggnader, och sökte åstadkomma d, besparingar genom större enkelhet i den n. inre styrelsen. Detta oaktadt kunde denna minister icke länge hålla sig, utan måste redan i Juli månad vika för Bandeira, och detta ehuru kamrarne godkänt dess åtgärder. Då den sistnämnde ministeren kom i strid med andra kammaren, gjorde le den sig skyldig till egenmäktiga steg: upplöste kammaren, ändrade vallagen e(dock utan att vidröra valrätten), och beN stämde, att endast en deputerad finge n väljas i hvarje valkrets. Samtidigt förminskades medlemmarnes antal mycket ts betydligt, hvilket tillika medförde betyd2 liga besparingar. Derigenom erhöll miniE stören äfven pluralitet i andra kammaren, shrilken — nästan utan diskussion — godYI kände den skedda förändringen. Likasom sina föregångare framträdde ministerenm Unu med löften om alla slags inskränkningar i statshushållningen och med förslager om förhöjningar i skatterna. De sistnämnde antogos i begge kamrarne, och tillika antog andra kammaren med två tstredjedelar af rösterna förslaget om ett t lån, hvarigenom föregående aftal med engelska hus skulle förfalla; men då förslaget om lånet kom till första kammaren, antogs det blott med 4 rösters pluralitet, hvilket vittnade om, på huru svaga fötter ministeren stod. Dessutom hade oenighet yppat sig inom sjelfva ministåren, hvarigenom åstadkoms den ovanliga företeelsen af en biskop som justitieminister, under det ministören Avila hade haft en biskop som inrikesminister. Då motståndarne sågo, huru svag ministören var, öppnades nya anfall på densamma, och desslikes på tanken om den iberiska enheten. Denna tanke har nemligen ej haft att glädja sig såt några sympatier i Portugal; ministårens motståndare ha med framgång begagnat beskyllningen mot densamma, att .Jden understödde agitationen för en förening med Spanien. Ehuru det lyckades ministeren att besegra flera anfall, hade Iden dock slutligen genom striden blifvit så svag, att den måste abdikera, och herstigen af Loulö har nu tagit tyglarne i sin hand med Brancamps som finansminister soen Avila som minister för de offentliga arbetena. Huruvida de skola blifva lyckligare än sina företrädare uti att lösa den svåra uppgift, som nu redan under fera år hvilat på Portugals regering, får tiden utvisa. RYSSLAND. Stora förberedande arbeten göras på Alexandratorget i Petersburg för den minnesvård, som der skall resas åt kejsarinnan Katharina. Formen för statyn är nästan färdig, och gjutningen skall inom kort ske. Statyn skall omgifras af grupper utaf de mest betydande personligheterna under denna epok — Potemkin, SuWarow, Rumjanrow, Besborodko, Bezki, Dershawin och en furstinna Daschkow. Emirens af Bokhara son väntas till Petersburg, der han skall uppfostras i pagekåren. Han medför såsom present till kejsar Alexander tre elefanter. AMERIKA. I Förenta Staternas hållning gentemot upproret på Cuba synes på sednaste tiden hafva föregått ett omslag. Förut har presidenten Grant — som Dekant är — gjort allt för att lägga i dagen, det han icke ämnade blanda sig i cubanernas strid med det spanska moderlandet. Det törbjöds att värfva frivilliga i Förenta Staterna för den cubanska insurrektionen; en i detta syfte inrättad byrå i Nevyork blef på regeringens anordning stängd, och en del frivilliga, som en ötverste Ryan värfvat, blefvo öfver allt förhindrade, då de från olika hamnar stodo i begrepp atv utskoppa sig i mindre afdelningar, hvarefter de fördes som fångar till Brooklyn. Likväl lyckades det öfversten sjelf att und-komma, och efteråt synes denne haft bättre lycka med sig, i det han samlat penningar för ett förnyadt försök till expedition mot Cuba, och sedan, efter det han under någon tid bade försvunnit från scenen, plötsligen uppträdt i trakten af det i en alldeles motsatt riktning liggande Niagara, Situationen synes deremot nu vara förändrad, enär ett telegram meddelar, att Förenta Staternas utrikesminister, Hamilton Fish, den 6 dennes haft en konferens med de utländska makternas repreventanter i Washington, vid hvilken det konstaterades, att Förenta Staternas regering har för afsigt att ännu före kongressens sammanträdande erkänna rebellerna på Cuba som krigförande makt med alla de en sådan tillkommande rättigheter. Af Fishs yttranden lärer det tillika hafva framgått, att skälet till, att detta icke redan förut har skett, är, att den spanske ambassadören hade förklarat, det Spanien, ifall Förenta Staterna erkände insurgenterna som krigförande makt, skulle —1 öfverensstämmelse med traktaten af är 1795 — låta visitera amerikanska, lartyg, och om det då utbröt krig mellan do tvenne makterna, skulle bestämmelserna Parisertraktaten af år 1856 icke afhålla Spanien ifrån attutfärda kaparebref. Hela I meddelandet om omslaget i Grants politik 121 C—— — 0 har emellertid mottagits med trifvel af den spanska pressen. Så betecknar t. ex. Jden i Madrid utkommande tidningen Imparcial det såsom en ogrundad underrättelse, att Förenta Staternas amhassadör skulle öfverlemnat spanska resoringen ov