allmänt fått yttra sig öfver de jernvägsföretag, som de ansågo för orterna fördelaktiga. Att i denna fråga öfverlemna allt åt den enskilta företagsamheten, ansåg talaren ej gå an; då alla arbeten troligen skulle för en längre tid afbrytas. Tvertom borde man så småningom fortgå med dessa nyttiga anläggningar, men, om möjligt, borde det ske utan ökad skuldsättning. Det var ej ädelt att kasta alla bekymren tör skuldernas betalande på efterkommande. Såsom ett önskningsmål borde man för sig uppställa, att göra sådana inskränkningar i de andra statsutgifterna, att en och annan million årligen skulle kunna anslås till jernvägsbyggnadsarbetenas fortsättande. Men framför allt borde de icke helt och hållet afbrytas, hvarigenom landets utveckling skulle gå tillbaka. I fråga om religionsfriheten sade baron Paijkull sig dela de åsigter kapten Eriksson förut anfört, att inga medborgerliga rättigheter borde förvägras dissenters, utom att besluta i frågor, som röra lutherska läran, Tryckfriheten ansåg talaren svårt att lagstifta öfver, på det att man ej skuile förlora de friheter, som man nu innehade. Pressen hade nu gjort försök att reformera sig sjelf och verka för ansvarighetssystemets afskaffande. Att detta system var orätt, medgafs, men talaren hade ej ännu sett något förslag, hvarigenom en ändring skulle kunna vinnas utan fara för tryckfriheten sjelf. Att ålägga boktryckaren ansvar för prossrörbrytelserna voro i flera hänseenden opraktiskt. Den nuvarande fattigvårdsförordningen ansåg baron Paijkull väl genomtänkt. Borttoge man alla skyldigheter för kommunerna att lemna arbete åt behöfvande under svåra tider, skulle den bufvudsakliga fattigvården komma att drabba de mest godhjertade och deremot de hårdhjertade och snåla blifva befriade från alla utgifter. Talaren ville blott tillstyrka att, i fråga om utdelandet af fattigvårdsunderstöd, allt vädjande från kommuner till konungens befallningshafv. skulle upphöra. Att deremot fråntaga alla dem, som nu belasta fattigvården, derför att de sakna arbetsförtjenst, all rätt till understöd, vore ej klokt. Hade fattigvårdsstyrelsen full rätt att vägra understöd, då den ansåge den fattige hafva annan utväg att lifnära sig, så berodde det på samma styrelse sjelf att tillse, att ingen af liknöjdhet och lättja fölle fattigvården till last. — Emigrationen, Vi hafva ej velat vägra plats för efterföljande till amerikanska tidningen , Hemlandet insända uppsats, ehuru vi bestämdt reservera oss mot åtskilliga deri begagnade uttryck, och gå vi ej heller i någon borgen för uppsatsens tillförlitlighet i öfrigt: Andover den 17 Juli 1869. Ibland underrättelserna från Sverige i N:o 27 af ,,Hemlandet finnes en, som skall vara meddelad af kommendörkapten Pantzerhielm å svenska korvetten ,,Gefle i dennes rapport till Sverige, deri han i mörka färger skildrar eländet, som han påstår sig hafva sett på ett emigrantskepp, hvilket befann sig vid karantänsplatsen i Newyork. Hans rapport ipnebåller emellertid från början till slut osannfärdiga uppgifter. Så säger han att vi legat der i 5 dagar, då förhållandet är, att vi endast varit der i 3!(, dag, då ,Gefle passerade oss, och vid detta tillfälle funnos inga smittkoppor ombord, och icke mer än två personer hade haft dem under resan, af hvilka den ene afled och den andre fördes omedelbart efter framkomsten i land och införpassades på hospitalet. Kommendörkaptenen säger vidare, att emigranterna uppsökt honom på ,,Gefle, dels tiggande om en bit bröd till barnen, som ingen föda haft på sista dygnet, och dels uttryckande den önskan att få återvända till Sverige. Att någon behöfde tigga mat, vare sig för sig sjelf eller för barnen, det betviflar jag högligen; men att någon skulle hafva uppsökt kommendören för att tigga af honom, är så mycket orimligare, som , Gefle befann sig ett långt stycke från karantänsplatsen, och ingen fick lof att gå ombord på detsamma utom desom tillhörde fartygets besättning. Trovärdiga män, säger han, t. ex. karantänsläkaren, försäkrade att infödingar, som voro kända med språk och förhållanden, numera icke kunde få stadigt arbete. Detta är äfven en osanning, ty der voro många af emigranterna som stannade qvar och fingo genast arbete, somliga i staden och somliga på landet, för en dagspenning af från en till två dollars om dagen, och jag tror att om aliesammans ville ha stannat qvar der, skulle de fått arbete. Emigrantsaken, säger han, kallar man här den moderna slafhandeln eller menniskoköttaffären (jobbing in human flesh). Denna underrättelse bar väl hr kommendören fått af karantänsläkaren, hvars skuld det egentligen var att vi fingo ligga qvar, så att han kunde få en liten ,job in human flesh, ty alla emigranterna blefvo vaccinerade, och man underrättade mig att br doktorn hade 25 cents för hvar och en, så han tyckte väl att det var en ,job, som varj värd att hålla oss qvar för. Vidare säger han, att ombord på nämnde emigrantskepp voro omkring 650 passagerare, hvaraf 75 irländare, 40 tyskar och resten svenskar. Hvar br kommendören fick tyskarne ifrån begriper jag icke, ty det fanns icke en enda tysk ombord. Då vi lemnade Castle Garden på ångbåt till Jersey City, passerade vi förbi ,Gefle, och vid isynen af den gamla svenska flaggan uppgingo ifliga hurrarop från emigranterna, så det skallade hamnen, hvilket äfven besvarades af besättninsen på ,Gefle, men detta förteg hr kommendöen i sin rapport. — — — — — — — Chas. J. Lindström. — Meteorologiska observationer, jorda under Sept. månad: les Wl un) i