— Och så tänker ni uppoffra edra bästa år med att vara sjuksköterska och koka hafresoppa! Uff! Ni exemplariska kristna menniska! Jag kände tårarne åter strömma till mina ögon, men tvingade dem tappert tillbaka. — Jag har ingen annan utväg, sir, sade jag, — och pligten har ändå sin egen belöning. Jag skulle vara er tacksam, om ni ej gjorde mig modfälld med förespeglingar om min framtid — den är redan mörk nog. Onkel Alexander såg skarpt på mig; föll sedan, med ögonen fästade på en viss småsten i sanden, i ett djupt begrundande och slätade eftertänksamt sina mustacher med tummen och pekfingret. — Det förvånar mig, sade han, efter en stunds tystnad, — att ni, med all er smak för att gifta ihop folk, aldrig sjelf blifvit gift. — Af två goda skäl, sir. För det första har jag, ehuru ni envisas att påstå motsatsen, ingen smak för att gifta ihop folk. För det andra har jag aldrig i mitt lif haft ett giftermålsanbud. Jag talade något uppretad, ty mr Alexander lyckades vanligtvis, på ett eller annat sätt, att bringa mig ur humör. Han lyssnade allvarsamt, fortfor att stirra på stenen och sade: — Aldrig haft ett anbud! Hm! Det förvånar mig. — Den första artiga anmärkning jag någonsin hört er göra, monsieur! Han yttrade ett slags grymtning och fortfor att röka, utan att se upp en enda sång eller ändra ställning. En tystnad, ängre än någon af de andra, uppstod nu.!.