inlösas, der så fordras. Landets rörelsekapital skulle då bestå af klingande valuta vida mer än nu är fallet och orsaken till kriserna upphälvas. Talaren önskade, att kapten Ericsson ville gifva sina åsigter äfven i denna punkt tillkänna. I afseende på de enskilta bankernas segelutgifningsrätt, yttrade talaren äfven, att det nog vore nödvändigt att utöfva en sträng kontroll deröfver, att ei sedlar utkomme i rörelsen, utan att det i bankernas räkenskaper antecknades. Ett sorgligt exempel derå hade man erfarit äfvensom flera exempel på förfalskade sedlar. Skulle sådant i re utsträckning förekomma, blifver det kanske nödvändigt att vidtaga några åtgärder till bämmande af detta onda, till exempel genom att tillverka blott ett slags sedlar i hela landet. Då man kunde hoppas, att nämnda sorgliga händelser ej skulle återkomma i någon stor utsträckning, ansåge talaren att några nya inskränkningar i den nuvarande sedelutgifningsrätten för närvarande dock ej borde göras. I nära samband med den ekonomiska ställningen inom landet, stod den om besparingen i statsförvaltningen. Under de goda tider, som föregått nuvarande kris, borde anslag lemnats till många nya och för landet nyttiga inrättningar, och det låge i sakens natur, om man ej ville stå stilla i sin utveckling, att man ej borde vägra anslag till sådana saker, som stodo i samband med mensklighetens fortgående bildning och framsteg. Exempelvis hade nya löner till nya professioner vid akademierna sålunda tid efter annan tillkommit. Det vore i sin ordning. Men lika nödvändigt vore det att tillse, att ej föråldrade inrättningar eller öfverflödiga löneanslag qvarstode. Ropet på besparingar ansåg talaren derföre ej obefogadt. Det vore regeringen, som borde anordna indragningarne och detaljerna derför, sedan representationen eller den enskilte riksdagsmannen påpekat hvar besparingar borde kuuna göras. Så hade också skett till exempel med några indragningar å anslaget till utrikesdepartementet. Det vore för den enskilte riksdagsmannen en fullkomlig omöjlighet att känna alla detaljer i hela statshushållningen; äfven den största arbetsförmåga vore dertill oräcklig. En begäran om indragningar på vissa håll, för att få utgifter och inkomster att gå ihop, vore derföre efter talarens förmenande ej klandervärdt. Exempelvis kunde man lätt inse att de fyra särskilta verk, som hittills funnits för landets kartläggning, nemligen: topografiska kåren, landtmäterikontoret, ekonomiska kartverket och geologiska byråen vore väl mycket. Genom chefen för det ena verket Ljunggrens utnämning till tjensteman i ett af de andra, hvilket talaren trodde sig hafva sett omnämdt i någon tidning, syntes man vara på väg att göra minskning i de många styrelserna. De kunde visserligen icke alla sammanslås till en, men att besparingar skulle kunna göras ej blott i dessa utan i många andra grenar afstatsförvaltningen, derom vore talaren förvissad och dervid behöfdes väl, att regeringen kunde stödja sig på riksdagens uttalade åsigter, enär oftast alla ifrågasatta besparingar naturligtvis motarbetas af de tjenstemän, som åtnjuta lönerna. Vid en tid sådan den vi nyligen skådat, då så svåra missväxter hemsöker landet, vore det till och med en skyldighet för en folkrepresentant att göra allt sitt till för att minska det utarmade folkets pålagor. Beträffande det vid sednaste riksdag framlagda fullständiga förslag till armåöens omorganisation, så hade det ej varit förvånande, att detsamma icke blifvit af representationen antaget. Kostnaderna derför vore ej exakt bestämda, men likväl högst betydliga, uppgående till öfver 2 millioner årligen. Den vigtigaste förändring, som vid armeen borde zenomföras, äfven om icke en fullständig organisation kunde komma till stånd, vore ett stadgande, varigenom allt öfverårigt befäl och manskap skulle vara skyldigt att vid en viss ålder afgå, säsom i flera andra armåer vore föreskrifvet. Taaren betonade, att krigen nu hastigt beslutas och ifgöras samt att marscherna under desamma vore ika hastiga. Att längre bibehålla nu gällande förhållanden, under hvilka det stundom kan inträffa, att 1, af vefälet kan vara mer eller mindre öfverårigt, vore klokt handladt. Hvilken ovana och förvirring skulle ej uppstå vid ett krigstillfälle genom en nastig uppflyttning af ovandt befäl i de öfveräriges ställe? Skulle dessa åter qvarstå, komme alla armncens rörelselser att genom deras närvaro försena )et vore lika orimligt att begära af gamla krizare. om de ej händelsevis såsom jägare voro vanda vid strapatser, att de skulle kunna röra sig ifven i bergiga och skogbevuxna trakter med en hastighet af ofta 4 mil om dagen, som att begära let af hvilken ålderstigen civil person som helst, och dock fordrade nutidens krig och tillståndet i undra armer, att äfven vårt befäl ovilkorligen kulle uthärda detta. Ått ersätta den indelta armen med en värfvad tam, ansåge talaren ej välbetänkt, då värfningsystemet i allmänhet vore för manskapet förderfigt och det snarare vore önskligt att våra nuvaande värfvade regementen på annat sätt organierades med undantag af Vendes artilleri, der mankapet tillfölje af särskilta förhållanden ej förföll åsom vid de andra värfvade regementena. Af ett nytt organisationsförslag borde man forra, att det ej blefve kostsammare än det nuvaande; intilldess detta kunde vinnas, finge man äl åtnöja sig med det nuvarandes fel och söka en rsättning i bristande försvarskraft genom ett mera llmänt införande i alla skolor af militära öminar, hvilka i och för sig vore en nyttig motvigt not det skadliga mångläseriet. Derjemte borde man ifrigt beflita sig om de lmänna målskjutningsöfningarnes utsträckning och j indraga några af anslagen till skarpskyttekåerna, från hvilka, i händelse af krig, ett icke oväendtligt understöd för landets ringa försvarskrafer kunde påräknas. I fråga om utsträckt valrätt och valbarhet till ndra: kammaren trodde talaren, att det ej voro t stor vigt att nu yrka derpå, innan en utspridd ildning gjort behofvet deraf allmänt gällande. Det var slutligen en vigtig fråga, hvilken förut ke alls blifvit vidrörd och som dock torde vid undande riksdag förekomma. Säkerligen hystes erom skilda och utpräglade åsigter bland de härarande valmännen, men man borde ej derför vara idd att yttra sig deröfver. Det vore frågan om n utsträckning af jernvägsanläggningarne. Det storartade förslag, som vid sista riksdag lifvit framkastadt till ett hastigt anläggande at ya banor i alla delar af landet, hade etter talans åsigt med rätta icke blifvit godkändt, men et hade framkallat det goda, att kommunerna A — oo (GS 2 .,....... os