— Eller tillagt det mitt, svarade jag, ännu skrattande. — Jag tycker verkligen, sir, att det är synd att ni gifvit bort penningarne, om ni sedan tänker ångra er frikostighet för alltid. — Hm! Det är min sak. Jag är rik. Jag kan ha råd att ångra den, om jag behagar. — En kostsam vällust! Tillåt mig gratulera er! Onkel Alexander slog sin knutna hand så hårdt i det lilla bordet, att Pedro spratt upp ur sin slummer. Vingtcing milles diables! Ni är den mest förargliga, satiriska . ... Vänta! det är ännu en sak jag skulle vilja utpeka för er. Ni har icke allenast frånröfvat mig två hundra femtio tusen francs, utan ni har också gjort er af med er plats. Ni kommer naturligtvis ej att behöfvas här, 1å Marguerite är gift och borta. — Derom behöfver jag ej påminnas, sir, sade jag stelt. — Jag har redan skrifvit till d:r Bryant, och — och jag lemnar Montrocher i veckan efter nästa. — Åh fan! utropade onkel Alexander, uldeles slagen af förvåning. — Ni tyckes a fasligt brådtom! Jag såg ned, men sade ingenting. — Glad att återvända till England, förnodar jag? Ännu svarade jag ej. — Hvad tänker ni göra, då ni kommit lit — he? — Jag vet knappast ännu; men jag. änker jag kommer att förestå d:r Bryants us, Han börjar blifva gammal nu —J: nser mig som en dotter — var min mors idste vän och ...