lång paus, hvarunder jag hade tid att fullkomligt återvinna mitt lugn och undra hvad han hade att säga. — Jag är två hundra femtio tusen francs fattigare i dag än i går, sade han slutligen, — och det är en stor summa. — Det är det i sanning, svarade jag. — Ni har varit mycket frikostig, sir. — Då är det ert fel, sade han, vändande sig skarpt till mig. — Det är helt och hållet ert fel. Jag blef så bestört vid denna oväntade anklagelse att jag ej kunde yttra ett ord. — Jag har hört alltihop, fortsatte han, utdrifvande röken i korta, häftiga puffar genom näsborrarne, hvilket gaf honom ett fullkomligt djefvulskt utseende. — Jag känner er fallenhet för att stifta partier. Sacr-r-r-r-re nom de Dieu! — Mitt fel — min fallenhet för att stifta partier! stammade jag. — I himlens namn, sir, hvad är det ni menar? — Jag menar, att om inte ni och edra råd varit, skulle Charles aldrig gjort upp med Marguerite, skulle detta giftermål aldrig egt rum, och skulle jag ännu haft mina två hundra femtio tusen francs i min ficka. Se så, kan ni neka till det? Jag kunde ej afhållit mig från att le, om det gällt mitt lif. — Om jag verkligen helpt till att föra Charles och Marguerite tillsammans, sade jag, — skall jag endast blifva alltför lycklig att tillstå det; men jag smickrar mig ej dermed. Ödet skulle gjort det för dem utan min inblandning. — Ödet har aldrig afdragit två hundra femtio tusen francs från mitt kapital, mattrade onkel Alexander.