Jag tänker ej bekänna någonting — icke ens att jag länge omedvetet hyst nägonting mer än ett tycke för den buttre, excentriske onkel Alexander. Kanske jag först upptäckte denna känsla, då jag tänkte att jag var nära att lemna Montrocher för alltid. Kanske det gjorde mig mycket lycklig att finna, det han likaledes var obenägen att låta mig fara; men jag skall ej erkänna någon af dessa förutsättningar, hur nära sanningen de än kunna vara. Vi blefvo icke gifta alldeles så fort som mr Alexauder föreslog. Vi väntade något mer än två månader, tills d:r Bryant kunde vara närvarande vid bröllopet. Då han kom, var det för lifstiden. Han hade sålt sin praktik i Brookfield och kom, icke allenast för att spela en faders rol vid altaret, utan för att sluta sina dagar i Chålons, i närheten af Vaudons och mig. Han lefver ännu, och, ehuru några år förflutit sedan dessa händelser inträffade, har ej ett enda förtroligt ansigte ännu försvunnit ur vår krets. Mr Delahaye utför ännu sina sängöfningar och har på sednare tiden börjat spela guitarr. Charles och Marguerite är lyckligare än ord kunna uttrycka och lefva blott för sin kärlek och allt skönt och godt.