Slutligen tog jag åter mitt arbete och be redde mig att gå in; men, utan att en: vända på hufvudet, räckte han åter u handen och sade: — Icke ännu. Sålunda satte jag mig ned med en otålig suck och började sy flitigt. — Ni tycker er vara en mäkta skicklig räknemästare, icke sannt? frågade han derefter, i samma begrundande ton. — Icke alls, svarade jag, förvånad öfver samtalets vändning. — Jag kan additionsoch multiplikationstabellerna och litet bokhålleri; men jag gör ej anspråk på någonting mera. — Godt, det är nog. Räkna nu ut det här för mig: — ni är, låt mig se, hur gammal? Trettiofem? — Trettiotvå, om ni behagar. — Åh, trettiotvå! Eh bien! hur många år tror ni ni bar att lefva? — Hur kan jag gissa det? Kanske lika många till, svarade jag skrattande och undrande hvad som sedan skulle komma. Onkel Alexander nickade två eller tre sånger, med utseendet af en som räknar i hnivudet. — Jag är fyrtiosex, sade han, — och då jag härstammar från en länglifvad familj, är det möjligt att jag kan lefva ännu rettio eller trettiotvå år. Min far dog rid nittiofyra års ålder . . . hvad tror ni? — Jag skulle säga, att det vore mycket roligt, sir, och jag är säker att Margueite ... — Bry er inte om Marguerite, afbröt tan, hårdt ryckande på mustacherna. — käkna nu — lägg ihop — och säg mig, m ni ej tycker det är synd, att ni och ag skulle lefva ensamma i trettiotvå år,