Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1869, sida 1

Jag vågade ej besvara mina egna srågor. Mitt arbete föll till marken, och. skylande mitt ansigte med båda händerna. snyftade jag bittert. Jag kan icke säga hur länge jag gretJag brukar ej gifva vika för sinnesrörelser; men då jag förlorar min sjelfbeherrskning, är det med svårighet jag ätervinner den. Likväl tror jag icke att jag länge förblef så; ty då mina tårar väl runno fritt, upphörde de tunga snyftningarne gradvis, och paroxysmen dog bort. — Jag är glad att ni upphört med det der oljudet, brummade en välkänd röst tätt bredvid mig. Jag blickade upp; såg onkel Alexander sitta på motsatta bänken; blef het och kall, röd och hvit, allt på en minut; och visste icke hvad jag skulle säga. Ett ögonblicks dödstystnad uppstod, hvarunder han fortfor att stirra på mig under sina buskiga ögonbryn och (hafvande naturligtvis pipan i mun) rökte långsamt och högtidligt, som en turk på en divan. — Hvad felas er? sada han derpå. — Ingenting, i-i-ingenting alls. Jag ansträngde mig att vara lugn; men min röst darrade, mot min vilja. — Och likväl tjöt ni nyss som en papegoja, sade onkel Alexander. — Tycker ni om att tjuta? Gör ni det ofta? Kännande mig alltför förtretad och ännu för hysterisk att våga ett svar, ryckte jag till mig mitt arbete och steg upp för att gå. Men hans jernhand omfattade min handled ögonblickligen. — Sitt ned! sade han besallande. — Jag vill tala med er. Den starkare viljan segrade, och jag lydde mekaniskt. Sedan uppstod åter en