Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1869, sida 1

högt; kysste sin dotter; utförde en pirouette och slutade med att utmattad sjunka ned i en stol och fläkta sig med sin näsduk. IIvad Charles beträffar, stod han alldeles förbluffad och hade icke ett ord att säga; under det jag, kännande mig öfverflödig, sakta smög mig ur rummet och lemnade dem att afhandla deras familjeaffärer enskildt. Jag gick direkte till trädgården, tog mitt arbete med mig och satte mig att tillbringa en lugn timma i lusthuset. Ehuru det ännu var tidigt på våren, var det likväl behagligt varmt och soligt. Fåglarne och gräshopporna försökte hvilka som kunde göra sig bäst hörda; och Pedro, som låg och solade sig på sandgången, lät flugorna sätta sig i svärmar på hans pels och var för lat att skaka dem af sig. Jag var tankfull och något sorgsen, ty jag hade denna samma morgon börjat mitt bref till d:r Bryant och skulle resa tillbaka till England en vecka efter bröllopet. En lärarinnas lif är, när allt kommer omkring, temligen sorgligt — sammansatt af skiljsmessor och uppoffringar. Hur mycket vi gifva! Hur litet vi emottaga! Hur snart vi äro glömda! Jag hade aldrig i mitt lif varit så lycklig som under dessa två är på Montrocher. Jag älskade Marguerite högt, och der fanns ej en medlem af hushållet, ända ned till Pedro, för hvilken jag ej hyste någon grad af tillgifvenhet. Och hur snart skulle det likväl ej vara förbi! Så vänliga och ädelsinnade de än voro, var jag ingenting för dem. Hur länge skulle jag vara hågkommen? Hvem skulle sakna mig? Skulle jag någonsin åter möta någon af dem på denna jorden?