Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1869, sida 1

du ämnar säga, och jag har ej tid att höra på det. Folk kalla mig rik — i hvilket fall som helst är jag icke fattig; och jag kan ha råd att ge markattan en vacker present till ökandet af hennes hemgift. Men, märk väl, jag hatar spekulationer. Jag ger hvad jag behagar och gör et nu för nöjet att se er njuta deraf. Vänta ej att få ett enda öre vid min död, någon af er, ty då kunna ni bli arg Marguerite skiftade färg, och hennes ögon fylldes med tårar. Monsieur Charles kunde icke längre tiga. — Under hvilka omständigheter som helst, sir, kunde er död aldrig blifva annat än en förlust för mig, sade han, med ett på samma gång stolt och plågadt utseende. — Jag älskar ej penningar — jag har lefvat för vetenskapen hela mitt lif, och jag sätter kanske för litet värde på rikedom. I alla händelser, ni — ni, som varit min bäste vän . . . min andre fader .. min .. Hans röst darrade, och han såg ned, under det onkel Alexander oroligt flyttade sig af och an på sin stol och tycktes färdig att uppoffra mustacherna helt och hållet. — Mille diables! utropade han. — Hvad menar du? Ni äro allesammans så begifna på häftiga utbrott, som om ni blifvit uppfödda med krut och svafvelstickor. Jag är en rättfram menniska, och jag kan inte tala som ett lexikon; men det är ej min mening att förolämpa dig, pojke. Se så, låt oss nu ej säga mera derom! Här har jag en bit papper till dig och markattan, och allt hvad ni hafva att göra är att taga den och säga tack. Gå nu