Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1869, sida 1

Tysta och bäfvande stodo vi omkring liket, och onkel Alexander upptog plånboken från golfvet. Den sidan, som låg upp, innehöll dessa ord, skrifna med blyerts. Jag har i flera år burit på mig ett fint gift. Det är nyckeln till evig ro, och i natt använder jag det. Lifvet har ingen glädje qvar för mig, och intet hopp. Det är ett spel, som jag förlorat, en kapplöpning, hvari jag blifvit öfvervunnen; en feber, hvarvid jag är trött. Marguerite, farväl! Vi läto det tyst gå ur hand i hand och läste det i tur. Sedan böjde mr Charles sitt hufvud och stod liksom försänkt i bön. — Han har i sanning undkommit, sade han högtidligt, — för alltid! XXXIX Kap. Multum in parro. D:r Bryant måste ändå fara tillbaka till England utan mig. I sin sjukdom och olycka, behöfde Marguerite min närvaro mera än någonsin; och till och med om min tillgifvenhet varit mindre varm, skulle jag ej kunnat lemna henne vid ett sådant tillfälle och i ett sådant tillstånd. Jag älskade henne som om hon varit min egen unga syster; och om jag vårdade henne med mer än vanlig sorgfällighet, var det ej af något begär till beröm, utan ensamt I för hennes skull. Hennes sjukdom var sträng och ihållande, och det gafs en tid, då till och med läkarne misströstade; men hennes ungdom räddade henne. Krisen gick öfver, och hon tillfrisknade långsamt. Det dröjde likväl