Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1869, sida 1

förklaringar. De helsade på hvarandra som vänner ofter en kort frånvaro; och, om jag varit en fremling, skulle jag kanske undrat, hvarföre hvar och en sag förlägen ut, utan att ens gissa att kusinerna en gång varit förlofvade. Men de hade båda förändrats sedan den tiden; Charles icke mindre än Marguerite. Han hade också lidit, och hans lexa hade varit en bitter. — Jag tänkte undervisa, sade han en dag, då vi händelsevis voro ensamma, — och i stället för att undervisa, blef jag strängt undervisad. Min befallande stolthet är nu alldeles borta; men det är för sent. Vi äro vänner, och jag inser klart, att jag aldrig kan hoppas något mera. Hon älskade mig aldrig, och, så kär hon var mig, försmådde jag att vinna hennes kärlek. Ack! jag blef rättvist straffad. Jag förlorade henne och förlorade henne för evigt! Jag försökte trösta honom, men det tjenade till intet. — Hon är i hög grad förändrad, sade jag. — Hon är nu en tänkande qvinna och bättre i stånd att uppskatta er, än hon någonsin kunde blifvit utan dessa motgångar. Haf tålamod — gör intet försök att påtvinga henne er kärlek — var först nöjd med hennes vänskap; och, sedan ni väl vunnit den, blir det tids nog att tänka på kärlek. Han tackade mig, men skakade på hufvudet och tviflade ännu. Vi tillbragte fjorton dagar med att passera Rhen, och lyckliga fjorton dagar voro det. Ibland gingo vi med ångbåten, ibland färdades vi vägen utmed floden och ibland,