Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1869, sida 3

YL. Dsse. Rältegångsoch Polissaker. (Från Stockholm.) Gripen bedragare. Förlidet år rymde härifrån staden ett handelsbiträde vid namn Kress, hvilken under flera år uppehållit sig inom Sverige och år 1865 upptagits till svensk medborgare. De närmaste ären före sitt afvikande innehade Kress anställning hos musikhandlaren Edv. Josephsson, som någon tid efter det Kress, med sin principals medgifvande, lemnat hufvudstaden i och för en, naturligtvis diktad, resa i enskilda angelägenheter till Tyskland, fann sig på det skamligaste bedragen af bemälde Kress. Denne, som några dagar före afresan satt det uppdraget af sin husbonde att till olika utländska orter afsända vexlar, inköpta härstädes af husbonden och dragna å utländska hus, hade behållit dessa vexlar för sig sjelf och sedermera på åtskilliga platser i utlandet lyftat de utstälda beloppen. Då bedrägeriet upptäcktes, var Kress redan längesedan borta, men alla möjliga åtgärder vidtogos för hans ertappande, och till ledning dervid öfversändes hans porträtt till de flesta polismyndigheter i utlandet, och hr Josephsson fick på detta sätt vidkännas ganska betydliga omkostnader utöfver sjel!va vexelförlusten. Någon underrättelse om Kress hördes dock på länge icke af. För omkring en månad sedan anlände emellertid hit på ministeriel väg en skrifvelse från Belgien, innefattande förfrågan huruvida en inom dess område i staden Luttich anhållen bandelsagent, hvilken uppträdt derstädes under namnen Krätz och Reiman, möjligen kunde vara den efterlyste Kress. Till svar å denna skrifvelse meddelades då bärifrån, att beskrifningen på den anhållne personen träffade alldeles in på Kress, hvars porträtt till yttermera visso bifogades svaret; och anhölls af härvarande polismyndighet, att, derest identiteten emellan den anhållne personen och Kress bekräftades, han måtte med lagliga medel här inställas för undergående af ransakning. Nu har ytterligare underrättelse från Belgien ingått, att Kress erkänt, ej mindre att han är den eftersökte personen, utan äfven att han gjort sig skyldig till det mot honom angifna bedrägeriet. Kress kommer derföre att, på grund af den emellan Sverige och Belgien gällande konvention, utlemnas till närmaste svensk myndighet, för att vidare befordras till Stockholm och torde snart vara att förvänta bit. — Bepröfvadt botemedel mot lamhet. Söndagen den 29 i sistl. månad kom en ogift qvinsperson, Ingrid Maria Olsdotter, hvilken uppgifver sig vara kommen från IIelsingland, till en hustru Margareta Svedberg, boende på Surbrunnsgatan å Norr, och begärde att få bo hos henne öfven natten. Hustru Svedberg, som lär vara en mycket beskedlig menniska, biföll hennes begäran, och de båda qvinnorna blefvo snart bekanta. De meddelade hvarandra oförbehållsamt åtskilliga pikanta historier ur deras framfarna lif, och samtalet fortsattes till sent på aftonen. Gumman Svedberg kom lyckligtvis att nämna, att hon under de sednare åren lidit af en serdeles svår lamhet i kroppen, hvarjemte hon tidtals varit besvärad af gikt och åtskilliga andra krämpor. Här blef hon afbruten af vännen Olsdotter, som erbjöd sig att i en handvänning kurera henne från de ledsamma plågorna. Vill ni bli frisk? så började Olsdotter, och då svaret naturligtvis blef jakande, så var läkaren snart färdig med receptet. Har ni någonting af ädel metall, silfver eller guld, men det får lof att vara sådant som ni ärft at edra föräldrar? Gumman Svedberg plockade fram det lilla hon bade qvar från föräldrahemmet, bestående af en fingerring af guld och en tesked af silfver. Nu, fortsatte Olsdotter, , skall ni lemna mig en silkesschalett att knyta in dessa saker uti, och derefter skall alltsammans gräfvas ned i en kyrkogård. Jag skall gerna, efter ni är så klen, åtaga mig detta bestyr sjelf, så vet jag också att det blir riktigt gjordt. Så fort den ädla metallen blir gömd i jorden, är ni fri från plågor. Derefter gjorde Olsdotter, under åtskilliga betydelsefulla tecken, nio knutar på schaletten och beredde sig till utförande af sitt maktpåliggande värf, sedan hon likväl först fått mottaga 1 rdr såsom läkarearvode. Hustru Svedberg kände sig ,lättad i samma stund Olsdotter aflägsnade sig. Olsdotter, som ej kände närmare till hufvudstaden, kunde ej finna någon kyrkogård, utan förvillade sig in till en juvelerare på Drottninggatan, der hon bortbytte ringen mot ett par örringar af samma metall. Derefter begaf hon sig in på en närliggande restauration, der bon intog åtskilliga förfriskningar, hvilka liqviderades med den af hustru Svedberg bekomna riksdalern, och derpå fortsattes promenaden anda till hörnet af Rörstrandsgatan, der Olsdotter fann en mångelska sittande, hvilkens varor sågo alltför inbjudande ut, för att Olsdotter skulle kunna gå förbi. Som riksdalern gått till ända och ej mera penningar fanns, hade O. ingen annan utväg än att, för erhållande af en butelj öl, pantsätta örringarne, deraf den ledsamma följden naturligtvis blef att gumman Svedberg ännu skulle dras med sin lamhet, till dess O. kom i tillfälle att lösa tillbaka ringarne, men Olsdotter var så törstig och hade ej lyckats få rätt på någon kyrkogård. Följande dagen fann Olsdotter att det ej var möjligt att taga sig fram i Stockholm Jutan mat och dryck, hvarför hon återvände till sin vän mångelskan vid Rörstrandsgatan och erbjöd henne att till billigt pris köpa silfverskeden, som O. numera ansåg sig ej kunna använda till