men, hvilka hos en och annan straffad tillochmed lära ha medfört döden. Slutligen framhålles, att vattenoch brödstraffet icke i något afseende uppfyller ändamålet med ett straff. Ej kan det illamående, som i mer eller mindre mån af straffet framkallas, verka till den straffades moraliska förbättring; ej är det af den beskaffenhet att det verkar afskräckande; icke ersättas derigenom åt samhället de böter, i stället för hvilka det ålägges, utan ökade kostnader förorsakas genom detsamma för det allmänna. Slutligen ligger det en orättvisa uti att detta straff blott finnes till för den fattige, men ej för den rike, som förmår betala honom ådömda böter, hvarförutom det verkar olika på olika kroppskonstitutioner. Huru betydliga statens utgifter för detta straff måste vara, finner man deraf att under år 1867 6,632 män och 696 qvinnor undergått vattenoch brödstraffot i Sverige.