Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1869, sida 3

Blandade ämnen. Huru skalpering smakar. Som bekant är den fruktansvärda skalperingsprocedyren, som indianerna låta sina fiender undergå, vanligen åtföljd af döden. Dock händer en eller annan gång att en skalperad person har återvunnit helsan och lefver utan hufvudsvål, lika bra som en med den. En sådan person uppehöll sig nyligen hos sina slägtingar i Detroit. Ian tillhörde general Gustars atdelning och blef i slagtningen vid Washita beröfvad sin svål. Hans namn är G. Sandbergson (svensk ?), och allt sedan katastrofen tills för 3 veckor sedan låg han å Laramie hospital. Han berättar förloppet dervid sålunda: Under striden sprang en storväxt indian fram från baksidan af ett tält i lägret och rusade på mig; förrän jag kunde rikta min bajonett mot honom, kände jag mina ben omslingras och jag rycktes häftigt till marken. Det var en indiansk kärring, som bakifrån spelade mig detta spratt. Förrän jag kunde komma upp, alldenstund gumman höll mig fast vid håret, hade indianen ryckt geväret från mig och gaf mig med kolfven ett slag i nacken och bakhufvudet, så att jag blef nästan bedöfvad. Jag märkte dock att flera qvinnor omringade mig och, högt skrikande, foro i håret på mig samt lösryckte hela näfvar deraf. Derpå hörde jag vårt folks skott i närheten; en och annan af qvinnorna träffades och rusade tjutande derifrån. Men indianen stannade qvar, satte knäet mot mitt bröst, fattade tag i håret och ryckte upp mitt hufvud; derpå kände jag liksom en skarp, skärande, utomordentligt smärtsam blixt fara kring mitt hufvud, så följde ett kraftigt ryck, och det kändes som om mitt hufvud blifvit atslitet. Under de förskräckligaste smärtor förlorade jag äntligen medvetandet, och då jag etter 4 dagars vistelse i hospitalet qvicknade vid, var jag kal — jag hade förlorat min svål.