Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 september 1869, sida 1

Article Image
AA DD -från Lund, ,1e grand påre des archzeo. eslogues, och Lischt från Schwerin, ,le pere 2des archeologues, hvilka ordföranden mer serskild utmärkelse nämnde i sitt tal så. nsom tvenne at gamle Thomsens käraste spänner och vetenskapens lyckligaste idkare Man sökte efter den gemytlige Carl Vogt -materialismens berömde förkämpe, hans s landsman, den som politiker och natur. essorskare sika bekante Virchow från Berlin Bismarcks namnkunnige motståndare, historikern Henri Martin m. fl., och det var trätt lustigt att höra de gissningar, som framställdes, och de skäl, på hvilka man Istödde sin förmodan, att den eller den måste para en af de omtalade namnkunniga personligheterna. Slutligen kom hof-I vet; drottningen, prinsessan Lovisa och den yngsta dottern, prinsessan Thyra, tögo plats i en stor loge, som är anbragt på salens ena vägg, midt emöt talarestos len, och ögonblickligen vände allas ögon sig mot den kungliga logen, för att betrakta prinsessan Lovisa. Denna såg som svanligt mild och vänlig ut, men, såsom det förekom mig, tillika något blek och trött. Det skulle också ej vara så underligt, om hon ännu kände sig något medtagen af alla de ansträngningar, för hvilka hon varit utsatt. Medan damerna togo plats, lät konungen presentera de mest ramstående af kongressens utländska medlemmar för sig och tog derefter, jemte skronprinsen och sin broder prins Hans, plats i sjelfva salen, alldeles nedanför sden kungliga logen. För att beteckna möstets nordiska karakter, afsjöngos derpå danska, svenska och norska fosterländska ssånger, hvarefter etatsrådet Worsaa i ett förträffligt föredrag, som hölls på ypperslig franska, utvecklade Nördens betydelse för det arkeologiska studiet, i det han framhöll, att man här icke blott fann forntidsminnen så rika som knappast på något annat ställe; utan att det tillika var nordiska vetenskapsmän, från hvilka studiet af dessa utgått och som derigenom gifvit impulsen till dettas utbredande i andra länder. Detta tal, som emottogs med entusiastiska bifallsrop, besvarades af Quatrefages, som fullkomligt instämde i de deruti uttalade åsigter och anmärkte, att hvad Cuvier varit för studiet af naturvetenskaperna i Frankrike, det hade Thomsen varit för studiet af fornkunskapen i Danmark. Derpå sjöng studentsångföreningen några nordiska folkvisor, för att gifva de fremmande ett slags begrepp om den melodirikedom, som ligger i dessa, och den kungliga familjen lemnade derefter salen under kraftiga hurrarop. Dermed var mötet slutadt, men ännu länge förblefvo medlemmarne tillsammans, i det de spatserade fram och tillbaka i salen eller i den vackra vestibulen och antingen återupplifvade gamla bekantskaper eller knöto nya sådana. Kongressen har redan hållit ett par möten. Det första af dessa, på hvilket man skulle välja ordförande, sekreterare o. s. v., var mycket animeradt. Man skrattade, skrek, öfverröstade hvarandra, sprang upp på bord och bänkar, för att bättre kunna komma åt att yttra sig, alltsammans naturligtvis af idel munterhet. Vid andra mötet höll man sig emellertid till sakens allvarliga del samt pröfvade de af professor Nilsson och rektor Bruzelius framställda åsigter um den tidpunkt, på hvilken en sänkning af det sydliga Sverige egt rum. Serskildt intresse väckte de af Bruzelius gjorda meddelanden om utgräfningarne vid kusten af Ystad, för hvilka meddelanden äfven fransmannen Hebert under allmänt bifall tackade honom. Sedan jag sist skref, har det kungliga bref utfärdats, som utskrifver de allmänna valen till riksdagen till den 22 September. Det var också på hög tid, att bestämmelsen härom togs, ty då riksdagen enligt grundlagen skall sammanträda första Män-. dagen i Oktober — i år således den 4 Oktober — blir icke lång tid öfrig till förberedelserna. Man påstår för öfrigt, att riksdagen endast sammankallas för att uppfylla nyssnämnda grundlagsbestämmelse samt derefter genast kommer att hemförlofvas, och denna underrättelse har väckt åtskilligt missnöje, emedan man på så sätt ej kan begagna den bästa arbetstiden på — Det är en lögn! ropade han ursin-

2 september 1869, sida 1

Thumbnail