ar lr, Som i inspirationens heliga stund sväf s. vat för hans själs ögon, som hos den a er naturen med slösande hand utrustade Fran: zn? Huru vidt skiljer han sig icke frår Idessa ineller utländska rimsmeder, son Tinvita Minerva i sitt anletes svett arbets iför sitt namns odödlighet eller åtminstone för att vinna en tillfällig popularitet. I de häften vi här anmäla förekomms 5 de af hans sångmös alster, som äro a vidlyftigare oratång. Främst bland dessa 5 I möter oss fortsättningen af hans stora piska dikt Mötet i Ålvastra, som på ett Ålefvande sätt framställer Gustaf Vasa och oI de intressen, ider och sträfvanden, som rigåfvo sin färg åt hans omgifning på samisma gång den skildrar Svante Stures ros mantiska öden. I , Mötet i Alvastrak, liker som i ,,Gustaf Adolf i Tyskland, ,,Columbus och Franzäns öriga , berättande c.dikter, är framställningssättet och andan n väl mera lyrisk än estestiken skulle vilja ;I kräfva, om hon envisades att fasthälla dessa reglor, som så ofta och så fåfängt blifvit upprepade. Säkert är emellertid, att den sammansmältning mellan det lyriska och det episka elementet, som här visar sig, är den enda för Franzöns genius naturliga, då han bestiger berättelsens område, äfvensom att den är berättigad, just derför att den är skön, den vare nu än så stridande emot den estetiska lagstiftningen och de fornklassiska mönstren. Alla de berättande dikterna bära en subjektiv färg, och skaldens personlighet skymtar esomoftast fram mellan kulisserna, men vi tro, att den ej är ovälkommen för någon, som med ett af stela teorier oförvilladt sinne hängifver sig åt njutningen af den äkta poesi, som karakteriserar hans skapelser. Stundom närmar sig väl enskelheten hvardaglighetens gräns, och man skulle önskat något kraftigare, något mera skoncentreradt, något mindre omständligt i sskildringen och isynnerhet i dialogerna. sDetta är vida mer förhållandet i de större än i de mindre at de berättande dikterna, Toch framför allt förekomma dessa fel i den sidylliska dialogen , Emili eller en afton i Lappland.. Men de uppvägas mångdubbelt af dikternas stora skönheter, af den ssannt poetiska åskådning, som utmärker dem, och af det nästan paradisiska doft, som ligger öfver många ställen. Främst af de berättande dikterna, i anseende till värdet, står obestridligen Julie de S:t Julien eller FrihetsbildenSymboliserad historia. De brister, vi nyss anmärkt, förekommo icke här; ingifvelsen tycks aldrig lemna förf., huru vexlande än de taflor äro, som han rullar upp för läsarens ögon. Han har här visat, huru väl han förstod idealiseringens svåra konst, huru han förmådde gifva poetisk färg — ja, poetisk halt till och med åt den poli tiska diskussionen, huru hans enskilda erfarenheter under vistandet i Frankrike kunde så ordnas genom hans rika bildningsgåfva, att derur uppväxte den täckaste episkt-lyriska dikt, hvari personerna, ehuru de på visst sätt kunna betraktas som symboler, dock icke kunna fränkännas bestämd individualitet och lif. Intresset slappas icke ett ögonblick hos läsaren, utan han egnar alltjemnt en spänd upp-! märksamhet åt de väl utförda teckningarna ur det republikanska Frankrikes sociala lif liksom ur de serskilta personernas själslif, som här framstå i konstnärlig fulländning. De tvenne skådespel, som Franzn offentliggjort, neml. ,,audiensen eller Lappskan i kungsträdgärden och ,, Drottning Ingegerd eller Mordet på Eljarås, äro af ett värde, som måste öfverraska den, som ej känner den begåfning, den store lyrikern egde äfven på det dramatiska området. Isynnerhet är det sistnämnda, vittnande ej blott om författarens ovanliga förmåga, utan äfven om hans kännedom : om lagarna för dramat, förtjent af synnerlig uppmärksamhet, och vi tro, att det i flera vigtiga afseenden öfverträffar de öfriga skådespel, som hittills blifvit skrifna öfver ämnen ur svenska historien, om än i andra grundade anmärkningar kunna göras mot detsamma. Såsom sådana skulle vi vilja anföra, att den, som titeln bestämmer såsom hjeltinna, icke alls är någon tragisk personlighet, utan en fullkomligt passiv individ, som i stället för avt handla endast klagar och lider, och att Sverkers vållande af sin egen ofärd icke är motiveradt, helst hans befallning att döda Ragvald, tyckes afse afvändandet af misstankarna för mordet från honom sjelf. Minne af Frans Michaöl Franzen. Med Franzens porträtt och giafvärd. Örebro, Abr. Bohlin, 1868. För dem, som genom den berömde skaldens ånyo utgifna dikter blifvit förda till beundran och hängifvenhet för hans person, skall sannolikt denna samling af lefnadsteckningar och åminnestal samt sånger, som egnats honom dels under lifstiden, och dels efter döden, vara af intresse. A. A. Grafströms lefnadsteckning och G. H. Mellins åminnestal öfver Franzän äro begge af betydelse på grund af författarnes nära förtrolighet med den store hädangångne, alldenstund denna satt dem i tillfälle att meddela en mängd för allmänheten nya detaljer af hans lefnad, karaktersdrag af betecknande natur samt upplysningar rörande de tilldragelser och förhållanden, som inverkat på hans andliga utveckling, verldsåskådning, lefnadsriktning och verksamhet. I synnerhet är Grasgtröms biografi öfver den varmt beundrade och alskade frönden vigtig i dessa Tele ReR tb 1 RR Rn a