Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1869, sida 3

TT UV Sm. Ett och annat. Frid och strid: skinkfesten i Dunmow; duellerna. , Allmän kungörelse: Hvarhelst det gifves ett hjonelag, som sammanbott minst ett år och en dag och under den från dess bröllopsdag förflutna tiden icke vexlat ett enda häftigt eller ovänligt ord, är detta hjonelag berättigadt att hos ledamoten af brittiska parlamentet, hr E. W. Smith, sig anmäla såsom sökande till äran att begåfvas med staden Dunmows hedersskinka, hvilken med vederbörlig högtidlighet utlemnas den 17 Augusti, efter Herrans börd det ett tusen åtta hundra sjutionde året. Obs. Ingen göre sig besvär, der icke mannen kan å egna och hustruns vägnar med ed vid heder och tro fästa, att hvarken han till henne eller hon till honom, sedan de vigde blifvit, ett enda häftigt eller ovänligt ord yttrat hafver. Så lyder ett upprop, som den urgamla och vördnadsvärda staden Dunmow, belägen i grefskapet Exsex uti gamla muntra England, ställer till lyckliga äkta par i hela verlden. Måtte hr E. W. Smith, ledamot af britiska parlamentet, få emottaga många anmälningar äfven från denna sidan Nordsjön! Att här bygga och bo hjonelag i mängd, hvilka äro qvalificerade att uppträda som sökande till den ifrågavarande hedersbevisningen, vore obeskedligt att betvifla. Jag har aldrig varit i Dunmow och känner föga till den aktade staden; jag misstänker tillochmed, att dess förnämsta märkvärdighet ligger just i den från medeltiden härstammande fest, som der intill nyare tider och sednast den 17 Augusti innevarande år blifvit firad och i England är känd under namnet ,Dunmows skink-fest; men hvad jag icke kan underlåta att finna besynnerligt är, att staden Dunmow, som enligt geografien icke räknar mer än 3,000 innevånare (fast den är stolt nog att emellanåt kalla sig Great-Dunmow) ej längesedan blifvit alldeles ruinerad genom sin frikostighet att erbjuda goda trikinfria hedersskinkor åt: äkta makar på så lindriga vilkor. För dem, som ännu lyssna till uppropet och begifva sig till Dunmow ett år härefter, kan det vara at intresse att erfara huru festen i år firades. Den ed, som sökande ha att aflägga, lyder på originalspråket som följer: ou shall swear by custom of confession hat you neter made nuptial transgression, Nor since you were married man and wife By household brawls or contentious strite, Or otherwise in bed or at board Offended each other in deed or in word, Or since the parish clerk said Amen Wished yourselves unmarried again; Or in a twelve month and a day Repented not in thought any way, But continued true in thought and desire As when you joined hands in holy quire. If to these conditions whithout all fear Of your own accord you will freely swear, A whole gammon of bacon you shall receive, And bear it hence with love and good leave; For this is our custom at Dunmow well known, Though the pleasure be ours the bacons your own. Såsom sökande hade i år från olika delar af landet rätt många gentlemän med fruar anmält sig; tillochmed den lilla ön Whigt, i hvars sköna natur man ju också gerna vill tänka sig idel lyckliga hem, var representerad på listan genom postmästaren hr Peters. Men hr Peters embetsgöromål hindrade honom infinna sig å sjelfva festen, och hindrade voro äfven alla de öfriga anmälda, med undantag af tvenne par, hr W. Casson med fru (adress 3 Cornwallroad, Victoria-park) och hr Leader med fru (adress Rydow-crescent, Clerkenwell). Jag bifogar adresserna, på det läsaren må kunna öfvertyga sig, att makarne Casson och Leader icke äro, hvad en eller annan tviflare kanske antager, mystiska väsen å la Philemon och Baucis, utan verkliga samtida. Den glada högtidligheten egde rum på en äng utanför staden i närvaro af alla dess rörlige invånare och många främlingar. På ena sidan af ängen var en estrad upprest för domstolen, som hade att fälla utslag öfver de sökandes anspråk. Vädret var vackert; naturen sjelf tycktes med välbehag deltaga i en fest, hvars innersta tanke är natureus egen. Bevis härför: de många vingade sångarpar, som från träd och häckar åsågo tillställningen. Jag är nästan säker på, att alla dessa små hjone lag, som naturen sjelf sammanvigt, vore värdiga att emottaga Dunmow-skinkan fast de icke ville flyga makarne Cassor loch Leader i vägen. Deras lycka blom strar i det obemärkta, och det är kanske bäst. Medan de sjunga och qvittra, framträd: på ängen några herrar, klädda i clown skostymer, och spela ett parti kricket följda af åskådarnes uppmärksamhet oci