Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1869, sida 2

Klockan var öfver elfva. Mr IIamel hade dröjt länge och hade just lemnat oss, då jag, darrande af köld, gick upp för att lägga mig. Aftonen var rå och fuktig, och förmiddagens snö hade längesedan gifvit vika för en tjock dimma. Stentrapporna isade mig, der jag skyndade upp, och jag ryste vid hågkomsten att mitt rum var stenlagdt med tegel. — Det blir ett rysligt rum midt i vintren, mumlade jag för mig sjelf, öppnade dörren och fann rummet upplyst af en flammande brasa. Ett utrop af förvåning undföll mina lippar och besvarades af ett muntert echo i rigtningen af min säng. Jag vände mig om och såg Marguerite titta fram mellan omhängena— Detta är i sanning snällt, petite! sade jag, hukande mig ned framför brasan och värmande mina kalla händer. — Till hvem står jag i förbindelse för en sådan njutning? — Till pappa och mamma i allmänhet, svarade Marguerite, — ty de hafva alltid sagt, att mademoiselle skulle hafva eldadt i sitt rum hela vintern; och till onkel Alexander isynnerhet, ty då det snöade i förmiddags, sade han till mamma, att han var öfvertygad om att ni plågades af kölden, och att det var tid att börja vara rädd om er. (Forts.)