Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1869, sida 2

inne att ,stäfja det preussiska öfvermodebl. En stor Inakt har icke framtvingat en sådan bestämmelse, för att sedermera låta den falla i glömska. Den betraktar lätte-J ligen ett sådant förfarande såsom ett hånJI mot sig sjelf. ; Pet är sagåt mer än en gång, att grefve? Bismarck aldrig haft för afsigt att lemna 1 åsido Pragerfrodens bestämmelse rörande!: Nordslesvigs återlemnande till Danmark, utan att han fastmer uppriktigt önskar : genomföra densamma; dröjsmålet har berott endast på sakens svårlö ! het. Penna svårighet bör icke förbises eller underkännas; men den måste öfvervinnas. En folkomröstning måste komma till står ta beskaffenoch leda till en fast gräns mellan Danmarks och Nordtysklands områden. Det ir den starkare, som här måste visa den största generositeten, särdeles då dess be sittning hvilar på ingen annan rätt än styrkans. Det måste alltså blifva en oundviklig följd at Slesvigs delning, att en och annan grupp af tysk befolkning faller inom Danmarks rike, likasom omvändt, att en och annan grupp af danskar faller inom Tysklands. Men för Tyskland betyder någon qvadratmil mer eller mindre, något tusental invånare mer eller mindre föga elter intet, under det att saken för Danmark betyder g ganska mycket. Vi föreställa oss ock, att man icke i Tyskland lägger synnerlig vigt vid makt) förhållandet härvidlag, men så my ycket mera derpå, att ej den tyska hefollming, som skull e komma att tillhöra Danmark, må bl i. va utsatt för samma förfoljelser, som öfverklagats efter 1848 års krig. Det var väll också för att tillmötesgå denna tyska folkets känsla, som grefve Bismarck for deade, såsom vilkor för Prager-fredens ful I görande, att Danmark skulle ställa. garan-. tier i detta hänseende. Danska regeringen tillbakavisade dessa fordringar, och visserligen med allt skåäl, enär härmed skulle hafva öppnats åt Preus-, sen en ständig anledning att inblanda sig i Daumarks inre angelågenheter, på ett! sätt som ingen sjelsständig stat kan medgifva. Dock torde frågan vara mera en. ambitionssak än af recll betydelse. En gång införlifvad med Danmark, komme den tyska befolkningen att blifva underkastad danska folkets lagar och ställd på: samma borgerliga ståndpunkt som alla landets öfriga invånare. De som ej kunna finna sig deri, må föredraga att slå sig ned på andra sidan gränsen, hvarför svårigheterna icke kunna blifva stora. Rnågon verklig anledning till inblandning i Danmarks inre styrelse bör ej kunna deraf uppstå. Men der återstår ambitionsfrågan, gällande både för Danmark och Tyskland, för det sednare landet i hvad ofvan antyddes, nemligen deri, att man ej bör hafva lemnat sina trogna tyska bröder i stickett. Denna ambitionsfråga borde kunna lösas dermed, att Danmark tillförbinder sig att lemna samma garantier för den tyska befolkningen i Danmark, som Preussen vill gifva beträffande den danska betolkning, som komme att tillhöra Tyskland. Då är förhållandet ömsesidigt, och då behöfver man icke å någondera sidan känna sig kränkt i sin suveränitetskänsla. IlIuru svår emellertid frågan må vara, lärer det väl ej vara omöjligt att lösa henne, endast god vilja finnes å ömse sidor. Och det är ej blott med afseende å Preussens ställning till Frankrike och D: mark som vi önska att man snart mätte blifva på det klara med detta bedröfliga tvisteämne, utan ock med hänsyn till hela den skandinaviska nordens ställning till det protestantiska Nordtyskland, hvarmed vi, på grund af traditioner, gemensamma kulturintressen och nationella sympatier, böra vara alltid trofast förenade i vänskap och bundsförvandtskap. Den slesvigska frågan utgör dock en skiljemur mellan Tyskland och Rorden, och den muren borde vi vara angelägna å ömse sidor att se nedrifven ju förr des 10 heldre. Vi borde äfven, från svensk sida, på grund af gamla minnen, kunna hafva några anspråk på Nordtyskland, att man; lyssnade till våra broderliga sramställningar i denna sak. — Under rubriken: De nya partibildningarne, läses i Aftonbladet följande förståndiga betraktelser: Vill man göra propaganda för de liberala ideerna, så fordras det icke — såsom mången synes tro — först och sist och framför allt annat frimodighet, utan det fordras begränsning; det fordras, att man vet hvad man vill; att man har klart medvetande om målet hvarthän man sträfvar, men icke förbiser hvad som är möjligt att ernå; att man gör sig reda för, hvilka föreställningar som för närvarande äro rådande och ger till, huru man lämpligast kan bekämpa fördomarne, i stället för att genom hetsiga anlopp och okloka öfverdrifter —— — ——