ment, som framkallat densamma. Vi hysa derföre den öfvertygelsen, att Beusts svar skall göra det gynnsammåste intryck på allmänna meningen i Europa. Grefve Beust mottog Thicles depesch af den 4 Augusti kort före öppnandet af delegationernas plenimöten. Att han icke destomindre med bestämdhet försvarade sin ståndpunkt i delegationerna, är ett bevis på, att man i Wien aj lät skrämma sig, likasom att Beusts sednaste lugna och moderata svar vittnar om, atv han icke lätit reta sig. Då man uppmärksamt genomliser den österrikiske rikskanslerns not, finner man, att den är lika mycket beräknad på den stora europeiska allmänheten, som på det preussiska kabinettet. Ai detta skäl gifver Beust först en kort resumå af hela depeschstriden mellan regeringarne i Wien och Berlin, och börjar sin framställning med Thieles not af den 18 Juli, i hvilken Preussen tillbakavisar Österrikes inblandning i det diplomatiska förhållandet mellan Dresden och Berlin. Beust konstaterar, att han då beredvilligt meddelade baron Werther en del mundtliga upplysningar, hvilka han ansåg tillräckliga för att aflägsna hvarje misstanke; så mycket större var hans förvåning, då preussiska regeringen några veckor derefter fann sig föranlåten att offentliggöra detta aktstycke, hvaraf han (Beust) icke ens erhållit någon afskrift. Med afseende på sina allmänna yttranden i delegationernas utskottsmöten anmärker rikskanslern, att de förnämligast voro beräknade på att försvara utgifvandet af den ,,röda boken, och att tillförsäkra densamma ett välvilligt bedömande. Det heter derefter ordagrannt i Beusts not: I det jag nu vänder mig till den preussiska noten af den 4 Augusti, mäste jag börja med, att jag efter dess uppläsning icke anderlät att till aron Werther uttala den åsigten, det iag principielt icke kunde inlåta mig på att besvara en förfrågan angående de i delegationerna fällda yttrandena. llvad som yttras af regeringens representanter i de parlamentariska utskottens ickeoffentliga sörhandlingar, ligger — jag betjenar mig här endast af ett uttryck utaf hr t. f. utrikesministern — ..utanför de utländska regeringarnes kontroll. Jag tillät mig än vidare att anmärka till Preussens hr ambassadör, att jag icke vore i tvifvelsmål om, huruledes grefve Bismarck i omvändt fall skulle besvarat en liknande framställning, samt att jag derfåre vågat vera öfvertygad om, att min tillbakadragenhet i denna punkt borde vara så mycket mindre i ögonen fallande. Måhända är det dock icke här på orätt ställe, då jag påminner om, att det kort efter grefve Bismarcks inträde i embetet som ministerpresident från ett af den preussiska landtdagens utskott utspreds ett , bevingadt ordÅ, som händelserna sednare gjordt till verklighet, samt att det, så vilt jag vet, från ingen sida blifvit riktadt föreställningar till Berlin derom, ehuru detta ord visserligen var väl egnadt att väcka oro hos mer än en regering. Ledd af den uppriktiga önskan om att undgå allt, som kunde få utseende af en kränkning mot det undseende, man är skyldig den kungl. preussiska regeringen, har jag detta oaktadt gifvit tillsägelse om ett skriftligt svar. Visserligen måste jag afvisa att inlåta mig på förklaringar om förhandlingarne i utskotten, men jag vill dock ej tillbakahålla ett yttrande om de frågor, som bringas å bane af den preussiska regeringen angående de derom i tidningarne utspridda — och som jag till baron Werther redan anmärkt — opålitliga underrättelserna. Då derföre herr t. f. utrikesministern framhåller, att det hittills icke blifvit lennadt den konglpreussiska regeringen tillfälle att bemöta det kejskabinettets uppfattning af de med Sydtyskland före undertecknandet af Pragerfreden afslutade militärkonventjonerna, så har jag besvarat detta påstående med en hänvisning till min depesch till gretve Wimpffen af den 28 Mars 1867, hvilken är aftryckt i den röda boken som n:o 1, och af hvilken härmed bifogas en afskrift. Denna depesch blef på sin tid bragt till den kongl. preussiska regeringens kunskap, och i en berättelse från grefve Wimpffen heter det, att grefve Bismarck mottog meddelandet på det förbindligaste sätt, och utan att göra den ringaste invändning deremot. Den deruti uttalade uppfattning, som då icke anfölls, och som säkert äfven bar den största pregel af försonlighet, har den kejs. regeringen blifvit trogen. Då vi äfven hädanefter ämna törblitva detta, skulle vi helst önska undgå en diskussion öfver den i noten af den 4 dennes berörda frågan, och endast fösta uppmärksamheten på, att vi då ännu icke yttrat oss öfver, huruvida Pragerfreden hindrade de sydtyska staterna i afslutandet af traktater med andra stater. Skulle vi emellertid yttra oss häröfver, så anse vi, att de före Pragerredens afslutande ingångna traktaterna — hvilka för oss varit hemlighållna, hvarigenom vära underhandlare blefvo afskuna möjligheten att föreligga sin regering frågan om den passus, som angick sydstaternas internatonella sjelfständighet — antingen borde uteslutas som betydelselösa, eller afuttas på annat sätt för att få en bestämd betydelse. Det må vara mig tillåtet att förbigå den andra delen af depeschen. Jag vill icke uppehålla mig vid den fråga, hvarigenom den omständigheten, att jag i en punkt — med en beredvillighet, som jag efter denna erfarenhet nog kunde hafva skäl