att ångra — för herr Werther bekräftat riktigheten af ett meddelande i tidningarne, kan berättiga till den slutsatsen, att öfriga dylika uppgifter voro lika grundade. Men — här betjenar jag mig ånyo utaf ett uttryck af herr t. f. utrikesministern -— jag kan ej medgifva honom något berättigande att fordra förklaringar af mig angående yttranden, som tidniv g i det emellertid den kongl. preus Ö skan att öppna en notvexling argående frågan om och på hvad det under de se ednastes åren såväl , com från den kon gens sida, förekommit ett rm dra sidan miss skändt tillmöt i anden dertill, och Fen allde es lte skärpa en redan förut exi g, utan för att mildra och aflägsna lensamma genom ett ömsesidigt erkännande af sanningen; ty med full uppriktighet sluta vi oss till det bek lagande. 8 i slutet af, de depåcher om de kland 1 ng garne lägga tvenne folk, tånd med hvarar Med afseende på anmärkningen om, att on österrikiske ambass sadören i Berlin hdeen längre tid afbrutit all personlig förbindelse med grefve Bismarck, påminnes det i slutet af den österrikiska noten om att grefve Wimpflen hade permission ander en del af förra året, hvarefter grefve ismarck var frånvarande ända till slutet af samma år. Dererter heter det: ,Straxt efter hans återkomst — endast ogerna beslutar Jag mig för att påminna om denna tid— iöljde de bekanta publicistiska utfallen mot den kejserliga regeringen, hvilka blefvo så långvariga och hältiga, att jag af tydliga skäl ansåg mig böra anmoda den kåjserlige ambassadören att athalla sig från att besöka hr förbundskanslern, så vida icke statsangelägenheterna så kräfde. Vi gingo dervid ut i ien i en, att en tålig tystnad från ambassadörens s lika litet harmonierade med den kejserliga regeringens värdigher, som en 6 af de då i 1 egnade sig lande öfvercuskominelse ulkesdede utsättningen, att cn reserverad hållning vara en best afsigt från vår sida, gendrifves bäst genom den i noten af den 4 Augusti omta lade fortsatta förbindelsen med baron Werther, hvilken I säkerligen ej skulle egt rum, om den icke blifvit underlättad för den preussiske ambassadören genom ett alltid lika vänligt tillmöteskommande från min sida. Föröfrigt skall grefve W fen i den omständigheten, att man lagt märke till bans uteblitvande, helt säkert se en inbjudning, som han nog icke skall underlåta att efterkomma. Denna fortsatta vexling af depescher mellan de tvenne rivalerna från år 1566 har här och der framkallat allvarsamma bekymmer för krigiska förvecklingar i en nära framtid. Det är möjligt, att det döljer sig något i bakgrunden, som ingen oinvigd känner, men det, som hittills skommit i dagen vid denna notvexling. måste snarare betraktas som ett bevis på en irriterad sinnesstämning mellan Beust och Bismarck, än som ett vittnesbörd om en situation, som hotade med allvarsamma faror. Den del af europeisk ka pressen, som icke är gynnsamt stämd för Beust (bvartill — utom den preussiska — äfven hörer engelska pressen), ser i de aktstycken, som blifvit offentliggjorda, ett bevis å, att Österrikes nuvarande politik icke är så reserverad, som Beust låtsas om, och att han ingalunda uppgifvit tanken på att åter införa Österrike i tyska förbundet, eller med andra ord: att kullkasta Preussens enhetsverle af år 1866. Den sydtyska (demokratiska) och österrikiska pressen kommer af depechens innehåll till ctt annat resultat; den tror, att grefve Bismarck rufvar på en ny kupp i Tyskland, hvarigenom de skrank razerfredens bestämmelser ännu ålägga Prevssens politik, skulle rubbas. Noternas ofrentliggörande är, efter deras förmening. beräknadt på att undersöka sinnesstämningen i Europa och serskildt i Frankrike, hvars tillbakadragna hållning man synes frukta. Förmodligen skall dock striden i år få samma utgång som pennläktningen förlidet år; ,det kommer nog att blifva fred, — skrifver , Augsb. allg. — men man finner dock tydligare än förr, att det ligger många tvistetrön på bottnen af PragerfredenvDen engelska ÄÅrmesgifver! begge parterna det rådet att så snart som möjligt hålla inne med sitt käbbel, , enär hela Europa är trött vid denna tyska träta FRANKRIKE Den 19 dennes hade senatens konstitutionsutskott ett vigtigt möte, i hvilket samtliga ministrarne deltogo. Konseljpresidenten Chasseloup-Laubat framstillde och motiverade de beslut, som blifvit tagna i ministerrådet dagen förut angående utskottets undringsförslag. I fyra väsendtliga punkter förklarade regeringen sig nödsakad att fasthälla vid lagförslagets ursprungliga form och tillbakavisa de mamställ åÅ förslagen: 1) med afseende på den i art. 2 gifna definitionen af ministeransvarigheten; 2) angående senatens organisation; 3) ordnandet af de lagstiftande korporationernas förhållanden till statsöfverhufvudet genom ett kejserligt dekret (således icke genom senatsconsultan) och 4) mairernas utnämning af kejsaren (icke väggarne voro l 3 Pp dda med böcker, och