sramtog, efter ett ögonblicks tvekan, sn plånbok. — Jag vet, sade han, — att ni är den liknöjdaste menniska i verlden med afseende på penningeaffärer, och att om ej vi, som förlorade till er, höllo räkning på våra skulder, skulle ni aldrig vara nog förnuftig att påminna oss derom. Här är emellertid min andel af bytet. Och han lade ett hopviket papper på bordet. — Emellertid, fortsatte han, — vänta vi på revanche. Vill ni komma till mig i afton? — Jag fruktar, icke i afton, svarade mr Hamel, utan att fästa någon uppmärksamhet vid betalningen. Då damerna nvilat och snön upphör, skall jag hafva iran att följa dem hem och kanske stanna på Montrocher öfver aftonen. — I morgon qväll då? — I morgon tänkte jag bjuda er hit, tillika med de Sauley, Regnier och tre eller fyra andra. Jag väntar mitt nya biljardbord tills dess och skulle gerna vilja höra ert omdöme deröfver. — Aunsi soit il! svarade öfversten och log sin mössa för att gå. — A propos, Hamel, har ni beslutat er ännu angående Regniers jagthäst? — Ja, jag köpte den i går, och den står nu i mitt stall. Tänkte ni på att köpa den? — Jag spekulerade något derpå, men nade ej råd att betala ett så högt pris. Han begärde tre tusen fem hundra. — Och tog tre tusen, sade mr Hamel. Den lille officeren vred på sin mössa och drog ett djupt andetag. — Äfven det är ett högt pris, sade han.