koka. Han kom också i ett olämpligt ögonblick. Den lilla oenigheten mellan de båda älskande hade just blåst bort, Marguerite satt ännu midt ibland alla småsakerna, och mr Hamel, på knä bredvid henne, höll framför henne en sällsam solfjäder af elfenben och säg henne i ögonen med ett leende, som det ej sordrades serdeles skarp iakttagelseförmåga att tolka. Det liknade en teaterscen och ändrades lika hastigt. Mr UHamel sprang upp, och Marguerite reste sig till hälften på sin plats; jag ensam satt qvar med bibehållen fattning och mötte den lille officerens fräcka, svarta ögon med ett lugn, nästan likt hans eget. Ett ögonblicks förlägen tystnad uppstod. — Jag — jag väntade ingalunda attse er så tidigt, sade mr Hamel slutligen, — skulle ni ej kommit klockan fyra? Fremlingen visade tänderna och vred sina mustacher. — Jo visst: men snön kom ned som tusen djeflar, och jag var händelsevis på väg till Favart s, derföre sprang jag in hit i stället och finner er, parbleu! på knä och, antager jag, sysselsatt med edra andaktsöfningar. Mr Hamels ögon ljungade. — Ni misstager er, Sylvestre, sade han med tilltvingadt lugn: — dessa damer . — För hvilka ni ännu ej presenterat mig, inföll fremlingen, med en stirrande blick på Marguerite. Mr UHamel rätade sig till sin fulla höjd — Jag tänkte just nu göra det, svarade han kallt. — Marguerite, tillåt mig presentera för dig mr Emile Lorraine Sylvestre, öfrerstelöjtnant vid det nu i Chå