till 3 mr de Sennerllle någonslädes u utomlands, och då mr Drouet dog, förskaffade hans inflytande dig tjensten, inföll Marguerite. — Alldeles; och då jag lärt mig älska Montrocher, innan jag ens sett det, antog jag den utan tvekan. Lönen, behöfver jag knappast säga, var ej hvad jag eftersträfvade. Den håller mig med cigarrer, mais voilå tout! Marguerite skrattade af förtjusning. — Jag tror verkligen, sade hon, — att du är en förklädd prins. Nej, petite. Jag är helt enkelt en man, som sköter sitt kall, icke af behof, utan af val. Om jag icke är den Crosus, du tyckes föreställa dig, kan jag åtminstone hafva råd att tillfredsställa min smak för de sköna konsterna och omgifva mitt hem med alla lifvets mindre beqvämligheter. — Ja, det må ni säga, Hamel, svarade en fremmande röst. — Må jag aldrig åter lukta krutrök, om ni icke har sinne för omåttlighet. Men jag fruktar jag kommer olägligt. Ber tusen gånger om förlåtelse, mina damer. Hade intet begrepp om att er tid var så angenämt upptagen, mon ami, och så tidigt på dagen till på köpet! Fi donc, pastor! Jag hyste bättre tankar om er. Den nykomne var en liten, mörk, liflig militär. omkring fem och en half fot lång och mellan trettio och trettiofem år gammal. Liknöjdheten, hvarmed han steg fram i rummet och lutade sig mot ryggen af en stol, törtroligheteni hans tal, den vårdslösa artighet, hvarmed han aftog sin mössa, och den omisskänneliga oförskämdheten i hans blick och skratt kommo mitt blod att