Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1869, sida 3

rymt med markisen af Waterford till Paris. Hennes man, beledsagad af hennes syster, skyndade efter. Systern, som hon beviljade ett samtal, besvor henne återvända till sina barn, som frågade efter sin moder och aldrig borde få kunskap om hennes felsteg; den bedragne maken ville då för barnens skull förlåta henne. Men hon vägrade återvända och vägrade att se sin make. Kort derefter gjorde hon ett sjelfmordsförsök. Domstolen har nu på mannens begäran upplöst äktenskapet. I Paris hafva tvenne äkta par, tillhörande den högsta aristokratien och bärande samma namn, skyldrat inför domstolen med ömsesidiga anklagelser. Det, ena paret är en prins och prinsessa de Beauffremont, det andra en hertig och hertiginna de Beauffremont. Äfven Sandwichsöarne, der den europeiska kulturen är helt ung, ha sina äkten-. skapliga tragedier och har väl haft dem, innan civilisationen någonsin kom dit. Nyligen har en sådan process der utagerats och väckt uppseende hufvudsakligen för det sätt hvarpå de skyldiga straffades. Den ene af dem var ingen mindre person! än prins Tamai, Hans majestät Kamehame; has brorson; den andra var hustrun tilll, en aktad medborgare. Sedan deras skuld blifvit tillräckligt bevisad, beslöt konungen att sjelf taga domens tillämpning om hand. Folket sammankallades på en öppen plats, i hvars midt konungen satt på sin tron, omgifven af ministrarne, senatorerna och stamhöfdingarne. Prins Tamai, åtföljd af en med svärd väpnad bödel, trädde helt muntert inom den af trupper bildade spetsgården och ställde sig framför tronen. Konungen gaf ett tecken, soldaterna fälde gevär, prinsen sträckte utan tvekan begge häderna med utspärrade fingrar öfver sitt hufvud, och bödeln skilde med ett skickligt hugg fingrarne från deras händer. i Qvinna, nu är ordningen hos dig, ropade konungen derefter, och den brottsliga framsläpades af några soldater. Bödeln nalkades henne med en liten skarp knif, och inom några ögonblick låga hennes begge öron på marken och hennes ansigte var af knifskåror vanstäldt till oigenkänlighet. Men härmed var också saken slut. Prinsen förklarades genast vara upptagen i konungens nåd; mannen förklarades vara försonad med hustrun och syntes äfven vara det, ty han förde henne med alla tecken af öm omvårdnad till hemmet och visade ingen afsky för hennes förstörda utseende. Åskådarnes åsigt var, att rättvisa blifvit skipad, men att man borde skonat qvinnans ansigte för mannens skull, som skall lefva med henne. Att prinsen förlorat sina tio fingrar ansågs hvarken tör grymt eller ändamålsvidrigt, ty en prins behöfver icke vara nyttig och kan således undvara både fingrar; och händer. Dock, det är mer än tid på att sluta! serien af dessa dystra taflor, som visa oss familjehärdar skändade och huslig lycka härjad af passionens stormar. De spela tyvärr en för stor roll, och de innebära derjemte en för allvarlig varning, att en betraktare af dagens företeelser kan alldeles undgå att uppmärksamma dem. Men vi hoppas att icke på länge behöfva återvända till sådana tilldragelser. Det ärj emellertid inför dem den nyare tidens sträfvanden att höja qvinnans intelligens och! vidga kretsen af hennes intressen vinner ökad betydelse. Det är i de så kallade! lägre klasserna okunnigheten, råheten och eländet, som befrämja lidelsens magt och göra det outvecklade förnuftet, den aldrig; odlade pligtkänslan oförmögna att motstå: den. Det är i de s. k. högre klasserna; bildningens ytlighet i förening med ett: sysslolöst och idelöst lit, som åstadkommer samma verkningar. Lidelserna äro starka nog för att icke behöfva sådana bund-förråndter. De skola alltid skörda sina offer, men det är en pligt att på sedlighetens område göra minst lika stora! ansträngningar till ästadkommande af ett bättre tillstånd som på det fysiska välbesinnandets. Man bör af en god uppsostran — framförallt en uppfostran i pligtens skola och i föredömet af ädla menniskors lif och verksambet — kunna vänta samma gagn för samhällets andliga sida, som af den allmänna sundhetsvården 1 dess kroppsliga. Denna sednare upphåfver icke kroppens bräckligheter, men stärker dess motståndskraft mot onda inflytelser och minskar sjukdomsanledningarne. Den förra kan icke utrota lidelserna, som hafva sin rot i berättigade drifter; men den kan stärka förnuftet och pligtkänslan, som ha till uppgift att hålla dem i: tygeln och gifva dem sin rätta riktning. Länsstyrelsernas andra års Hallands län.