Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1869, sida 2

Ett och annat. Bidrag till passionernas historia. Ena fransk läkare har skrifvit en bok, som han kallat , Passionernas historia. Den gör på läsaren ett dystert, men helsosamt intryck. Måtte nedanstående nya bidrag till de exempel, den innehåller, göra detsamma. Grefvinnan Armanda Sartoris di Ribachi blef för någon tid sedan förskjuten af sin man. De skäl, hvarpå detta skedde, voro tillräckligt starka för att, framlagda för domstol, åstadkomma laglig skiljsmessa. Hade hon fallit offer för en djup passion, som kommit henne att ett ögonblick förgäta sina pligter? Det sade de, som hyste medlidande med den sköna, men veka qvinnan. Eller var hon eu lättsinnig och njutningslysten varelse, som aldrig betraktat pligten annorlunda än som en boja och aldrig tvekat att afskudda sig den, när det kunde ske i hemlighet? Det trodde åter just den man, för hvars skull hon blifvit förskjuten och för hvilken man visste, att hon offrat sin heder och sin familjs lycka. Denne man var en löjtnant vid Victor-Emanuel-lanciererna vid namn Carlo Negri. Ehuru han sålunda föraktade henne, var han på samma gång ända till vansinne förälskad i henne. Förakt och vänskap äro oförenliga känslor, men förakt och kärlek äro det icke. En sådan förening gör den själ djupt olycklig, hvari hon eger rum, och hon aflar en tredje känsla, som icke minskar qvalen, och det är svartsjukan. Läsaren känner Octave Feuillets roman , Monsieur de Camors. Camors har förfört sin väns hustru, och när hon bäfvande frågar älskaren, om han föraktar henne, känner han sig tvungen att svara ja, fast han anar, att det skall gifva henne döden. Negri svarade grefvinnan Sartoris detsamma, sedan hon efter skiljsmessan från sin man och måhända i tanken på ett nytt giftermål begifvit sig till Voghera, der Negris föräldrar bodde och han sjelf under permissionstiden vistades. Det oaktadt kunde han icke lösslita sig från henne, ej heller hon från honom. När hans permissionstid var utlupen, begaf han sig till sin garnisons-ort, Nola, och hon, under förevändning att begagna hafsbaden, reste till San Paolo, ej långt från sistnämnda stad. Hennes uppförande under badsbjouren gaf emellertid ökad näring åt älskarens svartsjuka, utan att man fördenskull med sökerhet kan påstå, att han hade gruadaqe skäl för sina misstankar. Den känsla i hvilken hon förut endast sett omickrande om än besvärliga bevis på hans kärlek, uppträdde slutligen i så förskräckande gestalt, att hon ansåg sitt lif vara i fara och skyndsamt lemnade San Paolo, för att öfver Neapel och Rom återvända till norra Italien. Den 5 dennes var hon i Neapel och begaf hon sig, sent om aftonen, från Hotel de Gendve, der hon tagit in, till jernvägsstationen, för att med nattåget afgå till Rom. Trenne herrar följde henne som skyddsvakt ända till en station på andra sidan Caserte. Der toga de farväl af grefvinnan och återvände till Neapel. Hon befann sig nu ensam i en första-klass-kupe, medan tåget under natens mörker fortsatte färden till stationen soletta vid romerska gränsen. Hvad hon cke visste var, att Negri före henne nada nfunnit sig å bangården i Neapel och agit plats i en tredje-klass-kupe. Han nedföljde således tåget, och ban gjorde let i afsigt att mörda henne. Han hade rån sin plats iakttagit i hvilken kupå on inträdt, han hade sett hennes skyddsakt, och det hade icke heller undfallit tneme när denna lemnade henne. Ögonlicket, som han afvaktat var nu inne. Ian lemnade sin kup och klättrade, dold Å mörkret, från fotsteg till fotsteg längs raggonerna, tills han hunnit den, i hvilen grefvinnan var. Bullret af det fram