Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 1

en glad och liflig tafla. Der gick onkel Alexander med sin stora röda bomullsparaply, och der stod Claude, hjelpande till att lassa af vagnarne, och der stod den stora källardörren vidöppen, så att man kunde se skymten at de jättelika faten dernere. Marguerite sprang lätt uppför trappstegen, men stannade plötsligt då hon uppnått det öfversta. 0, mademoiselle, utropade hon, — här är han! här är han! — Hvem? — Åh, min lille normandiske gosse! Jag gick upp och fann henne lutad öfver ett litet föremål, som satt hopkrupet på tröskeln. Det var ett litet barn med sorgset utseende, långt ljust hår och stora, strålande, svarta ögon. Hans kläder voro våta och lappiga, hans hufvud var bart, och hans små nakna fötter voro instuckna ett par träskor, två gånger för stora åt honom. Han tycktes hvarken vara dristig eller blyg, men mycket svag. — Du kunde ha funnit ett torrare tak, mon petit, sade Marguerite vänligt. Gossen såg blott upp, men rörde icke n lem. — Jag har ej sökt tak, sade han, — itan hvila. — Är du trött då? — Ja; jag är mycket trött. — Och hvad har tröttat dig? — Ovödret. Det höll mig vaken hela natten. Marguerite lyftade upp den lilla slappa randen, och då hon släppte den, föll den ungt ned, liksom det ej varit något hf, eri.