Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 1

— Dina kläder äro mycket våta, sade bon. — Regnet slog in i ladan. Marguerite vände sig till mig med tårar i ögonen. — Ack! utropade hon, — han låg hela natten i ladan, våt och utan att kunna sofva och förskräckt — ty det var du väl? — Ja, vi voro alla förskräckta, svarade barnet, stödjande sitt hufvud mot dörren och tillslutande ögonen. — Och hvad heter du? — Frangois. — Nåväl, lille Frangois, kom med mig in i köket och torka dina kläder vid elden! Han skakade på hufvudet. — Jag sitter bra här, sade han trött. — Nej, nej; du får icke stanna här i regnet. Om du vill gå med mig, skall du få litet god soppa och en skifva kaka. Ett uttryck af matt förtret öfverfor hans ansigte. — Jag är icke hungrig, sade han med en otålig åtbörd. Jag stötte undan Marguerite och strök med handen öfver gossens panna. Derefter kände jag på hans puls. — Han har förkylt sig, sade jag, — och borde genast gå till sängs. — Han skall ligga i den lilla sängen på vindskammaren, utropade Marguerite, — och jag skall sjelf sköta honom. Men Frangois vände trumpet bort hufvudet. — Jag vill inte gå till sängs, sade ban. — Jag vill inte lemna syster Babette. Jag är iute sjuk, och jag behöfver endast vara i stillhet. Jag gaf Marguerite en blick.