Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1869, sida 1

— Alla ögonblick äro lika för filosofen, sade han, — och jag är en lärjunge af Lavater. — Då ber jag att ni ej måtte öfva er på mig, svarade jag kort och vände mig bort. Han lemnade mig derpå ensam några minuter, men förföljde mig småningom till andra fönstret. Sedan började han åter prata; men på ett olika sätt och med försöket att behaga. Han talade om konst, om böcker, om scener från utlandet och berättade en anekdot om ett vildt äfventyr under ett oväder bländ Apenninerna. Hur vältalig han kunde vara och hur fängslande! Fördjupad i intresset för hans berättelse och hänförd af den lifliga styrkan i hans språk, glömde jag snart, icke allenast min förargelse, utan äfven sjelfva ovädret; och icke förrän han kom till ett uppehåll, och jag fann alla i rummet lyssnande, märkte jag att blåstens och regnets raseri saktat sig och blixtarne helt och hållet upphört. Midt under den tystnad som följde på denna berättelse, öppnades dörren och onkel Alexander trädde in. Han såg blek, sträng och uttröttad ut, och hans hår och kläder voro så våta som om han varit i ån. — Svägerska, sade han rysande. — Gif mig litet cognac! Marguerite skyndade efter det, och en chorus af frågor utbröt från allas läppar. — Ciel Så våt du är! utropade malame. — Hvar har du varit? — Hvilken skada på vinträden? frågade nr Hamel, med ett hastigt uppfattande af anningen,