Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1869, sida 3

Folkmöten. På folrmötet i Örslösa, i Lidköpingsorten, den 3 dennes förekom bland annat frågan om ej en förändring i strafflagen vore behöflig. Kamrer Belfrage inledde diskussionen i detta ämne med ett längre, märkligt yttrande i ungefär följande ordalag, dem vi efter ,, Lidköpings Tidn.. återgifya: Lagar äro i allmänhet ett uttryck af det foiks ståndpunkt i moraliskt hänseende, för hvilket lagarne äro stiftade. Vår förre straffbalk var barbarisk, men straffbestämmelserna i vår nya strafflag hafva blifvit mildrade. Detta har sin grund i en större upplysning och en bättre morajisk grund hos svenska folket. Ur humanitetens och mensklighstens synpunkt ät det glädjande att, något blifvit gjoråt, som mera öfverensslämmer med folkbegreppet. Strafflagen är likvisst ändå i många fall efter sin tid: den låg många år under arbete, innan den blef antagen och slutligen gällande. Det vore svårt att noggrannt behandla en sådan lag och att kritiskt granska den i sin helhet. Tal. hade följt tillämpningen och verkningarne, men var ej nöjd dermed. Hufvudsakligen kan emot lagen invändas, att den lägger alltför stor magt i domarens och den allmänna åklagarens händer. Straffbestämmelserna variera i hög grad och bero alltför mycket på domaren. Tal. ville äfven påpeka ett annat anmärkningsvärdt förhållande. Då domaren har magt att för samma brott ådöma från 20 till 1,000 rdrs böter, från 2 månaders fängelse till många års straffarbete, har folket rätt att fordra, att dessdomare äro mogna och erfarna män. Vår domarekår är enligt tal:s erfarenhet högst aktningsvärd, dess studier äro grundliga, och de äro aktade, hederliga och rättrådiga män. Men nödig erfarenhet vinnes ej på en dag, studiet af menniskosinnet räcker hela lifvet igenom. Det vore önskvärdt, om domrarne ej utöfvade sitt magtpåliggande kall, innan de samlat tillräckligt praktisk erfarenhet i bedömandet af menniskoförhållandena. Nu får ofta en mer eller mindre erfaren jurist en domsaga, ett borgmästeri. Men han sköter den ofta ej sjelf, utan tager en ung vikarie och låter allmänheten bli ett experimentalfält för denne. Innan de utöfvade domarekallet, borde det åligga dem att åtminstone 3 år tjenstgöra som sekreterare vid domstolarne. En annan märklig sak i strafflagen är den stora magt, den lägger hos allmänna åklagaren. Häktandet bar i Sverige på senare tider tilltagit i fasaväckande grad; lagen tillstädjer en polisman att häkta hvem som helst. Alldeles oskyldiga kunna nu fängslas, och den enda upprättelse, de få, är att polismannen, om han tilltalas, dömes till 20 å 50 rdrs böter. Ibland är det nödvändigt, att polisen har en sådan magt, men den är nu för vidsträckt. Då brottslingen ej gripes å bar gerning eller supositionerna äro alltför stora, bör domarens yttrande inhemtas. På landet sammangjutes polismannen mera med sjelfva folket, blir välvillig och ej menniskohatare, som ofta i städerna. Der tillsättas polismän, som ej ega någon underbyggnad, med ibland rätt tvetydiga antecedentia, och dessa herrska. Stående vittnen engageras, hvilka angifva likt och olikt, och deras vittnesmål äro ofta mindre tillförlitliga. Det är ej rättvist, att dylika menniskohatare få hejdlöst rasa med stöd af allmän lag. Svenska folklynnet fordrar en mild och välvillig behandling, och folket törtjenar ej ett sådant bemötande. En revision af strafflagen i fråga om latitudsystemet och åklagarens rätt att häkta är alldeles oundgängligt nödvändig. Personer kunna nu för de minsta småsaker bums kastas i fängelse. Och huru äro väl dessa fängelser beskaffade? Häradshäktena äro under all kritik, stadshäktena ej bättre. Då hela svenska folket kan häktas, bör dock detta svenska folk tå bättre bostäder. Tillsyn öfver dem bör äfven finnas. Om någon kastas in, blir han visserligen tillsedd af fiskal och vaktmästare, men om fången illa behandlas, kan han ej klaga. Fångar äro dock medmenniskor, och man bör hysa medlidande med dem. Sedan flera talare yttrat sig i samma ämne, blef mötets beslut, ,,att en revision af strafflagen bör företagas i det syfte, att magten hos domaren och polistjenstemannen mera inskränkes.