Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1869, sida 3

ö hlandade ämnen. Ny vattenledning till London. Bland de örslag, som blifvit väckta att bereda London ny vattentillgång, går ett ut på att leda vattnet från Severns källor i Norra Wales, på en sträcka af omkring 30 svenska mil. Anläggningen, som skulle emna verlstaden omkring 220 millioner gallons — c:a 400 millioner kannor, vatten i dygnet, är beräknad att kosta 10, S50,000 st., och ändoek skulle vattnet erhållas ej blott renare och i öfrigt bättre, utan ock billigare, hvilket förklaras dermed, att den uppumpning, hvarigenom London nu förses med vatten, drager så stora kostnader, i det, bland annat, de ångmaskiner, som uppdrifva den offantliga vattenqvantiteten till en höjd af 220 fot, kräfva en bränsleåtgång af 200 tons stenkol i dygnet. — Ett annat förslag går ut på att leda vattnet från sjöar i Cumberland på en väglängd af 47 svenska mil, till en anläggningskostnad af 18 million E st. Man finner häraf, yttrar D. A., att inga kostnader skys, då det är fråga att förse verldsstaden med sundare och renare vatten, likasom att ångpumpningen anses vara förkastlig, då ett stadigvarande vattentillopp står att erhålla. olyckshändelse. Nästan hvarje år medför de engelska turisternas mani att bestiga Schweizeralpernas farligaste spetsar ett eller flera offer. Nyligen har åter ett sådant fall inträffat. En engelsk prest från Bristol, Julius Elliot, som besökte Schweiz för att återvinna sin försvagade helsa, beslöt att bestiga Schreckhorn. Han var känd såsom dugtig fotgängare samt öfvad i fjellvandring och begaf sig åstad i sällskap med en annan engelsk prest, P. U. Phipps, samt vägvisaren Frans Biner och två bärare, Lauber och Baumann. Vädret var vackert och snön i ,,utmärkt skick. De hade föregående afton lemnat Grindelwald, tillbragte natten i grottan under Kastenstein, och nästa morgon bröto de allesammans upp i god tid. Som emellertid mr Phipps icke kunde hålla jemn marsch med sin mera ötvade följeslagare, lät han denne gå förut jemte Biner och Lauber samt följde sjelf efter med Baumann. När de nådde gletschern, lät mr Phipps binda sig vid sin ledsagare med ett tåg. Detta är vanliga förfaringssättet, hvilket dock mr Elliot ej fann för godt att iakttaga. De tvenne uppstigande partierna förlorade hvarandra ur sigte, och mr Phipps och Baumann hade icke hunnit längre än till foten af högsta klinten, då deras kamrater voro