ystning samt i margen späckade med anföranden st bibelställen. Vi bifoga en kort öfversigt kternas innehåll, efter författarens egen ledning; ör att ge ett begrepp om det helas anläggning ch anda. Första akten. Gud fader klagar öfver mennikans syndafall; hans egenskaper, sanning, rättfårlighet och barmhertighet, afhandla äfven frågan sinsemellan och inför Gud fader, som slutligen yssnar till barmhertighetens råd att låta sonem rälsa menniskoslägtet. — Andra akten. Octavius Åugustus omtalar, att han vill beskatta hela piket— Josef och Maria besluta sig att resa till Bethlehem, och de taga in der i stallet. — Tredje akten. Christi sodelse förkunnas för herdarne, hvilka bege sig på väg och träffa det nyfödda barnet, samt omtala för Josef och Maria sin englasyn; den sednare lofprisar Herren. — , Diefflarna ängzlas och söria öffver Christi födelse, en af styckets roligaste och originelaste scener. — Fjerde akten. De vise männen rådpläga om den nya stjernan och sluta af henne att Messias är kommen. — Femte akten. Herodes klagar öfver den nyfödde judakonungen och rådfrågar presterna. De vise männen besöka Jerusalem och förundra sig öfver dess herrlighet. Herodes träffar dem, samtalar om den nyfödde, lofvar dem vägvisare och annat på resan. De vise männen tappa stjernan ur sigte, men återfinna henne, helsa Maria, Josef och Messias samt offra barnet skänker, hvaröfver Maria förundrar sig; och vefter förrättade ärender binda the Valet och godh Natt. Som man af detta innehåll lätt finner, är styeket svenskt original, hemtadt direkt ur Nya testamentets berättelse och ur författarens teologiska vetande. Det röjer delvis förtrolighet med den utvecklipg skådebanan redan vid denna tid vunnit; och versifikationen utmärker sig genom en ovanlig renhet, enkelhet och ledighet. Bäst är författaren der, hvarest den religiösa känslan får i lyrisk värme frambryta hos någon af de talande. Så t. ex. begynner Caspar (en af de vise männen) sitt tal till Messias (vi modernisera stafsättet). O, hjelte och fridfurste hög, Du hjertat mitt intill dig bög ÖEböj) Och tungan min regera så Att hon dig värdigt prisa mål! Det är sannt, jag är stoft och mull, Dock är jag likväl fröjde full. Och såsom hjorten ropar fast Och skyndar sig allt med en hast Dit, som han friskt vatn finna mår, Dermed han törsten släcka får: Rätt äfven så stod till med mig. Förr än jag ou fick skåda dig. Du äst Guds faders ädla ord, Dig hörer himmel till och jord; Och hvad som deri firnas kan Är ditt, du sanne Gud och man. Hvarför syns ej behöfvas det Att man ditt höga majestät En sådan skänk till handa bär Som utaf jorden samlad är. 0. 8. v. Stycket är för öfrigt ett af de mer omsattands för sin tid och lemnar ett intressant bidrag för bedömandet af vår dramatiks ståndpunkt under det ifrägarande tidskiftet, eller tiden närmast förp Stiernhielm.