Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1869, sida 1

honom komma vägen framåt så glädtigt, kände han som om denne man vore hans bittraste fiende, så afundsjukt, sjelfviskt och elakt hade hans hjerta blifvit! Att någon menniska skulle vara lycklig, då han var så olycklig, varm, då han frös, frisk, då han och hela hans familj lågo för döden, syntes honom såsom en oförrätt utöfvad mot honom sjelf; fattande sin bössa med en plötslig styrka, lutade han sig derföre öfver banken och väntade ifrigt. Ryttaren närmade sig fort och utan fruktan — en rask man, med ett par sadelpåsar framför sig, utan tvifvel fyllda med penningar och dyrbarheter. Åsynen af dessa bestämde Andrå. Han väntade tills den andre ridit förbi, sigtade (lik en feg lönnmördare) på hans rygg och sköt. ,Ja, mina barn — sköt, och denna gång var hans hand tyvärr stadig, och han träffade sitt mål. Den mördade mannen föll som en sten och låg på vägen, med ena foten insnärjd i stigbygeln; men hans darrande häst stod alldeles stilla bredvid honom och rörde sig icke en tum ur stället, till och med då Andre kom nedklättrande med bössan ännu i sin hand. ,Att kasta bort bössan, tillgripa påsarne och frigöra den resandes fot från stigbygeln var ett ögonblicks verk, ty Andrå hade den plötsliga styrkan af en galning, och var utan tvifvel galen af sjukdom och elände. Han slet sedan upp sitt offers rock, beröfvade honom hans ur och plånbok, lade derpå handen på hans bröst och fann hans hjerta ännu slå. En djefvulsk tanke föll honom in. Han ryckte åter till sig sin bössa i föresats att krossa den sista dröjande lifsgnistan, och hade jus