Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 2

de för oss, så noga jag kan minnas, i följande ordalag denna historia om Mord-Stenen. — Omkring en mil norr om La Rochepöt, på det stycke ängsmark, som ännu kallas påturage Regnier, stod, för några och sjuttio år sedan, den trefliga bondgård, som tillhörde tader Regnier Barras. Han var icke fattig denne Regnier Barras, om man fick döma efter den uppfostran han gaf sina tvillingsöner, Ändre och Maurice, hvilka båda kunde läsa, skrifva och räkna lika bra som sjelfve herr pastorn. Dessutom kunde man aldrig se ett ståtligare par oxar eller två vackrare mjölkkor än dem han egde, och det var väl bekant, att han icke allenast hade åtminstone tjugofem tunnland jord, som helt och hållet voro hans egna, utan äfven att han ibland förvarade tjugo tunnor hvete i sin lada hela vintern igenom, hvaraf han icke var sen att skryta, som man väl kan föreställa sig. Han var långtifrån gammal, denne Regnier Barras, och jag minns honom så väl som det varit i går. Jag var då mellan tjugofem och trettio år och nyss gift med min käre man, Bnoit Blanchet — Gud vare hans själ nådig! — Godt, mamsell Marguerite, helt hastigt dog fader Regnier en vacker Söndagsmorgon, då klockorna ringde till gudstjenst här uppe i La Rochepöt. — Mina söner, sade han med sin sista suck, — gården är icke stor nog till två familjer. Om ni aldrig gifta er, skall den försörja er båda; men om någon af er tager sig en hustru, måste den andre söka sin lycka annorstädes. Dela aldrig det lilla fädernearf, som tillfallit er orubbadt genom tem generationer!