Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1869, sida 1

stockeld sprakade muntert på härden. Vid fönstret, i sin egen ländstol, satt den hvithåriga mormodren. Hennes magra händer lågo korslagda på hennes knä, och hon smålog vänligt mot en hop stojande barn, som sutto omkring ett bord längre bort i rummet. De väsnades om sin qvällsmat, och deras mor, en vacker qvinna, med en rykande panna i sin hand, försökte stilla deras hunger med stora skedblad kokta champignoner och stycken af hårdt rågbröd. Till slut, i en mörk vrå bakom mormodrens stol, satt ett par, som jag icke observerat vid första blicken, men som jag nu igenkände för Claude och Marie. Unga och älskande, sittande sida vid sida och hand i hand, fulländade de poesien i taflan och tycktes ditsatta för att representera denna angenäma tid, som följer på barndomens sjelfsväldiga år, föregår mannaåldrens omsorger och bekymmer och skådar sjerran ifrån ålderdomens lugn. Så skön scenen var, såg jag den blott ett ögonblick. Vid första ljudet af Marguerites röst var allt förändradt. Barnen höllo sig tysta och endast stirrade — modren kom fram, med panna och allt, för att välkomna oss — Marie rodnade och ryckte till sig sin hand, och Claude, förlägen inför sin herres dotter, smög sig ut genom en sidodörr. Endast mormodren rörde sig ej ur stället. Ålderdomen är en stor jemnlikhetspredikant, och madame Blanchet, med sina nittioåtta år, smålog mot oss som hon smålog mot sina barnbarn och förblef sittande, oaktadt det var ,mamselle Marguerite, som kom till hyddan. Sedan de första helsningarna utbytts