— —— Sedan uppstod en lång tystnad, under hvilken ingen af oss rörde sig. Derpå kastade sig Marguerite i mina armar och började snyfta. — Se icke så der på mig, kära mademoiselle! utropade hon. — Icke i dag — icke i dag! — Och hvarföre icke i dag? frågade jag, försökande tala kallt. Hon visade mig ett ansigte, badande i tårar, men strålande af hjertats solsken. — Emedan, stammade hon, — emedan jag är så lycklig. — PDäraktiga barn! sade jag suckande. — Jag skulle velat hindra detta, om jag kunnat; men nu — hvad skall slutet nu blifva? Vänta, jag har ett bref i min ficka ... — Hvilket jag knappast behöfver läsa nu, afbröt Marguerite. — Han har berättat mig historien om dess uppfångande och hela dess innehåll. Stackars lille Pierre Pichat! — Åh, om du redan känner innehållet, behöfver jag icke gifva dig brefvet, sade jag, hållande det på något afstånd. Men hon ryckte det ifrån mig och sprang skrattande in i sitt eget rum, hvars dörr hon stängde.