Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 3

haye; men ehuru jag såg och gissad mycket, sökte jag inga förtroenden ens a Marguerite. Änande sanningen, väntad jag tills händelserna skulle förklara sij sjelfva. Men jag väntade icke länge. Knappas en vecka förflöt, innan stormen bröt lös Det var en behagligt lugn, sval afton Madame, Marguerite och jag sutto till sammans i salongen. Jag hade läst fö dem och just lagt bort boken, ty det bör jade blifva nästan för skumt att se. V voro mycket tysta, och midt under vå tystnad hörde vi ljudet af ett aflägse galopp. Fortare och högre kom det, som on ryttaren flydde för lifvet och hästen sle upp vägen med sina hofvar. Sedan upp hörde det utanför portarna, och någor ringde ursinnigt på klockan. Jag såg på Marguerite. Hon hade til hälften rest sig från sin plats, och han den, som hvilade på fönstret, darrade. — Ah, mon Dieu! sade hon rysande — Det är Charles! — Han borde ha bättre förstånd än at rida på detta vilda sätt, anmärkte madame med största lugn. Innan det sista ordet väl undsluppit hen nes läppar, stod han i rummet. Han gick rakt tram till Marguerite och stannade framför henne. Han tycktes icke se någon annan och rusade förbi madame utan så mycket som en blick. Hans läp par och ansigte voro svartblå i skymnin gen, och hans högra hand kramade ev skrifvet papper. — Jag har kommit, sade han doft, — för att fråga om detta är sannt. Och han kastade papperet till henne: