Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1869, sida 2

net vid Santenay — och du är stallpojke hos mr Hamel! — Jag rår inte för det, mamselle sade han jemmerligt. — Jag rår inte för det. I detta ögonblick hörde jag Marguerites röst i trädgården. — Mademoiselle! ropade hon. — Hvar är ni, mademoiselle? Har ni gått in? Jag vände mig till Pierre och lade fingret på munnen. — Om du rör: dig eller andas, sade jag sakta, — skall du få den utlofvade stryken. Han tryckte knogarne mot ögonen och höll andan tills han blef svart i ansigtet, för att tillbakahålla sina snyftningar. Sedan stängdes porten åter, och Marguerite var borta. Det ringde första gången till frukost. — Hör du den der klockan? frågade jag strängt. — Oui, ma mselle. — Godt — den skall åter höras om fem minuter, och om du då icke bekänt, hvarföre du skickades hit, skall jag öfverlemna dig åt farbror Claude. — Och om jag bekänner, mamselle? frågade han, med en listig blinkning i sina små, bruna ögon. — Då skall jag låta dig gå. Han såg åter på mig, liksom för att se om han kunde sätta tro till mina ord, sökte derefter i fodret på sin mössa och framtog — ett bref. — Jag — jag skulle speja omkring huset och gifva detta till mamselle Marguerite, då jag såg henne ensam, sade han hastigt, — och om jag kunde vänta,