Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1869, sida 3

ig fruktar för motsatsen. Eller hvad sett tulle vi säga, om vi hörde omtalas ett lk, som ej kunde lyfta en arm eller ett on, utan att straxt en fulltalig orchester ll in med samtliga sina instrumenter?: ler hur skulle vi bedöma två personer, om hvarje gång de möttes alltid meddede sig med hvarandra medelst fulla yrkan af sin baseller sopranstämma, ore de ock på ett stegs afstånd från varandra? Och detta, som i verkliga lifet skulle anses som en dårskap, det kulle på scenen vara berättigadt som onstnjutning, skulle der kunna framkalla n dramatisk illusion? För min del käner jag blott en dramatisk handling, vars illusion på så sätt skulle kunna upfå ehållas, och det vore den, som blifvit 0 örlagd inom ett dårhus. Skulle vi nu härmed vilja ha sagt, att h denna rikdom på musik, som operan ömmer, vore någonting värdelöst, någoning förfeladt? Det vore att grymt missörstå vår mening. Må de aldrig upphöra tt ljuda i våra hem, i våra konsertsalar, våra lustparker, dessa melodiska romaner, dessa lifvande körer, dessa mägtige uvertyrer och finaler, — ingen skulle jertligare än vi sakna dem! Men hvad i vilja, det är, att tonen skall aftvättas letta teatersmink, att hon skall befrias rån alla dessa blixtrar och dolkar och lödsskrik och Rinaldogester och klädninsar å la prinsessan Svanebvit, med hvilet allt hon har intet gemensamt. Att tonen tager vid, der ordet slutar. är ej en betydelselös, om än utsliten fras, ty ika visst, som det är, att vår inre blick når, dit ej den lekamliga blicken förmår följa, lika visst är, att allt, som ligger inom vår sinnliga förnimmelse mellan oss och tonen, snarare skall skymma än höja och förtydliga henne! Der finnes nu visserligen äfven en musik, som ej kan undvara all denna främmande grannlåt, stulen ur teatergarderoben, och som faller ihop lik såpbubblan i samma ögonblick den beröfvas henne; men denna musik tveka vi ej ett ögonblick att innesluta i vår förkastelsedom öfver operan i allmänhet. Vi hafva så kort och så tydligt som möjligt sökt uppdraga de allmänna konturerna af operan, betraktad från estetikens ståndpunkt. Men på det ej vårt angrepp mot detta estetiska vidunder alltför mycket skall påminna om Don Coixoteska anfallet mot de orubbliga väderqvarnarne, må det tillåtas oss att äfvenledes framdraga en praktisk sida af samma fråga. Det bör nemligen ej länge dröja, innan äfven Göteborg eger sin fasta såväl lyriska som dramatiska scen. Då emellertid erfarenheten lärt oss, att en dylik dubbelscen tager oerhörda uppoffringar i anspråk och har i långt större samhällen än vårt, oaktadt både offentligt understöd och vida gynnsammare konjekturer, gått sin ekonomiska ruin till mötes, kunna tyvärr ej vi skäligen våga hoppas på en lång varaktighet af denna glansperiod i vårt teaterlif: snart nog skola vi inse nödvändigheten af att åter afstå endera af dessa konstnjutningar, antingen den dramatiska eller den lyriska! Välan, det är med detta valets ögonblick i sigte, vi vilja inlägga ett varmt förord för den dramatiska scenen. I det verkligt goda skådespelet ega vi dock en sann och otvetydig konstrjutning, en lika outtömlig som fruktbärande källa till bildning och förädling, då deremot vi med skäl må frukta att i operan endast ega en af dessa konstens granna , pappersblommor, för hvilka vi ej längesedan så vältaligt varnades af en aktad konstdomare. Och skulle äfven det numera vara för sent att helt och hållet uppgifva tanken på operan, låtom oss då åtminstone skaffa oss det ena först, det andra sedan, först fylla aet enklaste, ursprungligaste, naturligaste behofvet soch sedan, när detta väl lyckats oss, börja tänka på den vida kostbarare och lyxfullare förströelse, som operan kan ha att erbjuda. Konsten bör mer likna den stilla floden, som sakta och besruktande flyter fram mellan bördiga åkrar, än den vilda bergströmmen, som hoppar från den ena ofruktbara klippan till den andra: vi böra i vår estetiska utbildning noga taga oss till vara för alla kraftyttringar och öfveransträngningar, för att i stället med samma samvetsgranna grundlighet och beräknande eftertänksamhet, som utmärka vårt samhälle på alla andra kulturens områden, äfven på detta skrida framåt, högre aktande den i framtiden vinkande skörden än den för ögonblicket tillfredsställda fåfängan att ej vara sämre än det eller det samhället vid vår sida. Rättegångsoch Polissaker.