Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1869, sida 3

ner af är 1861—1862 8231,. IV . (Insändt) Ik Om operans estetiska betydelse. e I allmänhet är den åsigt rådande, attin peran utgör högsta spetsen af all konstlärsverksamhet. att hon erbjuder den främ-p sta, mest tförfinade af alla konstnjutnin-f sar. Att ej heller för vårt samhälle denla åsigt är främmande, bevisar tillräckligt a len utomordentliga ifver, med hvilken g varje förslag till opera här omfattas, un-t ler det att den rent dramatiska scenens f, ingelägenheter ätnjata en jemförelsevis blott obetydlig uppmärksamhet. Det torde följaktligen ej vara obefogadt, att vi i all korthet söka göra oss klart, hvad egentligen denna jätteföreteelse inom den moderna konsthistorien är och vill, och i hvad mån den motsvarar detta utomordentliga förtroende. Operan är en förening af musik och dramatisk konst. En dylik förening tvenne konster emellan är i och för sig ingenting sällsynt: vi möta ju än skulpturen och arkitekturen, än musiken och dikten förenade. Ett oinskränkt berättigande ega dock dessa föreningar icke. Tänka vi oss t. ex. en bildstod bestruken med färger, skulle denna ovilkorligen göra ett vidrigt och öfverlastadt intryck på oss,. och vi behöfva blott påminna oss Ghibertis försök, att tillämpa perspektivet på sina reliefer, för att inse huru oegentlig är en förening mellan hans och målarens konst. Det gifves följaktligen lagar äfven för dessa föreningar; och dessa torde i det närmaste vara antydda, då vi säga, att endast den förening mellan skiljda konster är berättigad, som, utan att kränka någondera konstens natur eller uppgift, fyller ett sannt estetiskt behof. Således skulle först då operan vara fullt berättigad, när honskan bevisa sig stå i harmonisk öfverensstämmelse med såväl musikens som dramatikens sanna väsende och på samma gång fylla ett verkligt estetiskt behof. I hvad mån hon detta gör, är vår undersöknings uppgift. Konsterna kunna, med afseende på det sinne, medelst hvilket de af oss uppfattas och förnimmas, delas i tvänne grupper: de, hvilka ligga inom den synliga företeelIgens område, och de, hvilka tillhöra hörselverlden. Vid dennalindelning är dock att märka, det den dramatiska konsten tillhör båda dessa grupper gemensamt och utgör en föreningslänk dem emellan samt att dikten, ehuru i tryck och skrift äfven medelst vårt synsinne förnimbar, dock uteslutande får hänföras till hörselsinnet enär bokstafven blott betecknar språkljuden på samma sätt som noten tonljuden. Det faller nu af sig sjelft, att väl må den I dramatiska . konsten, såsom beherrskande både ögats och örats verld, i sig kunna upptaga musiken, men att aldrig musiken skall kunna i sig upptaga en konst, som eger hennes dubbla omfång, d. v. s. omsattar såväl den synliga som hörbara förnimmelsen. Detta förutsätter dock operan. Hon utgår från musiken såsom den sursprungliga konst, hvilken adopterat dramatiken såsom ett blott underordnadt element och derföre vore berättigad till att påtvinga denna sina lagar och syften. Och ej nog med att operan förutsätter detta, . — denna villomening utgör sjelfva den . hörnsten, på hvilken hela hennes bygg, nad hvilar: kompositören känner sin mu; sikaliska ingifvelse svika sig, och han förmär ej längre med tonen ensamt uttrycka, hvad han vill; välan, han kallar då aktöe rer och regissörer och maskinister till hjelp, och — operan är der! ÅDet var dock ej tonen, som hade behof s af menniskogestaltens uppträdande, ty hon förnimmes fullt lika bra af den blinde II som af den seende; utan det var den på elscenen uppträdande personligheten, som . sann blotta ordet och gesten otillräckliga för sin känsla, och dertör kallade tonen r till sin bjelp. Men äfven från denna vida ,, rimligare ståndpunkt, som betraktar det dramatiska elementet i operan såsom det hufvudsakliga och musiken såsom detta ör. blott underordnad, — blir ens från denna n Synpunkt operan fullt estetiskt berättigad: et) Dramatiken är en framför allt ren lmensklig konst. Under det de ösrige konsterna dels ega menniskans öfversinnliga, dels hennes sinnliga natur till ut gångspunkt, utgår dramatiken från der 1. sefvande, så att säga handgripliga förenin ASlgen af båda dessa naturer. Och mec I denna utgångspunkt strängt i sigte, för bl fogar han öfver alla rent menskliga ut Ef tryckssätt för tankar, känslor och sinnes l-rörelser, förutsatt, att de föröfrigt är u-frän estetisk synpunkt berättigade. Prå ve