Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1869, sida 3

— Hvarthån? frågade jag förskräckt. — Dit jag förer er. — Hvad är meningen att jag skall göra? — Det får ni veta, när ni kommit till ort och tälle. — Utan att veta hvarthän eller för hvad ändanål, går jag icke. — Priorn har ,,i kraft af den heliga lydnadenefallt att ni skall följa mig dit jag ledsagar er. Så snart det blef tal om den heliga lydnaden, nåste utan invändning ske hvad som befalldes. Ivarje vidare vägran räknades för ett högmålsrott. Rysande tog jag mitt krucifix och följde jenande brodren, hvilken gick förut med en blindykta. Då vi kommo till en cell, som beboddes if en bland mina förtrogna kamrater, öppnade jag nastigt dörren, väckte honom och hviskade på lain i hans öra: — Man förer mig Gud vet hvarthän; om jag cke blir synlig i morgon, så anmäl saken hos biskkopen. Vi passerade köket och derefter ett par korridorer, af hvilka den sista ledde till ett rum. Så snart dörren till detta öppnats, ropade brodren till mig: ig ned sju trappsteg. Jag kände mig tung om hjertat; det tycktes mig som skulle jag aldrig mera få skåda dagsljuset. Vi gingo utefter en lång, smal gång; i midten af denna på högra sidan varseblef jag ett li tet altare och till venster några med hänglås tillslutna dörrar. Min följeslagare läste upp en af dörrarne och sade: — Derinne ligger en döende, broder Nicomedes; ni skall meddela honom religionens sista tröst. Jag stannar här; om han redan har aflidit så ropa mig. Jag såg en lång gubbe i slitna kläder ligga utsträckt på en halmbädd under ett täcke af ull. Kapuschongen betäckte hans gråa hufvud; hans snöhvita skägg räckte ned till midjan. Bredvid bädden stod en gammal rankig stol samt ett dito bord, på hvilket en lampa brann. Jag talade några ord till den döende. Men han hade redan förlorat talförmågan. Dock gaf han genom ett tecken tillkänna att han förstod mig. På någon bikt var icke att tänka... Inemot kl. 3, efter en fjerdedels timmas svår dödskamp, var han förflyttad till en bättre verld och hans lidanden härnere slutade. Innan jag ropade på den tjenande brodern, besåg jag fängelset nogo; och då svor jag vid den aflidnes stoft att gifva den föröfvade grymheten tillkänna för kejsaren. Tillkallad, inträdde min ledsagare, och i den kallaste, likgiltigaste ton yttrade jag: — Broder Nicomedes är icke mer. — Han må vara glad att ha fått sluta sina sorgliga dagar, svarade den andre med samma köld. — Iiuru länge har han varit instängd här? — Femtiotvå år. — Nå, då har han mer än nog fått umgälla hvad han brutit. — Ja, ja. Emellertid bar han aldrig varit sjuk. Först i går atton, då jag bar till honom hans vattenkruka och matranson, märkte jag att han träffats af slag. — Hvartill tjenar altaret i gången? — Der läser en pater messan tör lejonen och meddelar dem nattvarden vid alla högtider. Ser ni, på hvarje dörr finnes en liten lucka, som vid sådana tillfällen upplåtes. Genom den förrätta lejonen sin bikt, åhöra messan och annamma det heliga brödet. — Finnas då flera sådana ,,lejon här ? — Annu har jag fyra qvar, två prester och två je! lekmän. lIi — Huru länge ha de varit här? et — En femtio år och en annan fyrtiotvå; den i fi i tredje femton och den fjerde blott nio år. — Hvarför? fi — Det veta vi icke. ti — Ilvarfor kallas de ,Jejon? fö — Emedan jag heter ,lejonvaktaren. u Jag ansåg icke rådligt att göra denna lejonvakk tare flera frågor. Jag lät honom lysa mig under : återvägen till min cell, och när jag blifvit för mig sjelf, öfvertänkte jag lugnt hvad jag nu skulle göra. 1 Redan den 24 Februari skref jag en fullständig berättelse om saken till kejsar Joseph den andre och undertecknade mitt namn. Genom en förtroI gen vän lyckades det mig få skrifvelsen under enl allmän audiens öfverlemnad i kejsarens hand, Uxaa följden häraf blef går jag nu att förtälja.I Fullkomligt oväntad infann sig en kejserlig ko1 mitå i klostret. Regeringsrådet Ilägelin stod i d spetsen för densamma. 5 Priorn tillkallades och man frågade honom efterS klosterfängelserna. Han svarede: y — Några fängelser finnas här icke, blott kort rektionsceller, i hvilka munkar, som gjort eig i skyldiga till någon förseelse, insättas på ett par agar. Härmed lät Hägelin ingalunda sig nöja. Tre gånger och i kejsarens namn uppmanade han priorn att på heder och samvete svara, om intet annat fängelse vore i klostret; och tre ganger genmälde priorn härpå helt kort: — Nej. For oss då till köket, sade Ilägelin; och trots alla invändningar måste priorn efterkomma denna order, i väl, man kom till köket! komiteledamöterna sstyrde kosan direkte till tvättstugan och derifsran vidare. En liten dörr lästes upp, och i detsamma ! stöll priorn i vanmakt. Det hemliga fängelset var nu upptäckt, och en I beskrifning deröfver togs till protokollet, hvarefter några tjenande bröder ålades att föra fångarne upp si matsalen. Komitån blef der ensam med de olyckliga, för s(att utan vittnen förhöra dem. Men blott allt för snart upptäcktes att tre at offren nemligen munkarne Florentianus och Paternus samt lekmannen . Nemesianus, voro vansinniga. Lejonvaktarenhemtadeg derför; han skulle svara i de vansinniges ställd. Enligt dennes uppgift hade inträftat att Nemesianus, hvilken såsom novia fått lära sig att man Ji alla menniskor bör ära och älska Gud, till en början försjunkit i svärmeri och sedan rent af blifvit tokig, så att han såväl inomhus som på gatorna brukade falla på knä för en och hvar, bedjane om hans välsignelse. För denna hans gaenskaps skull blef han inspärrad. Nu var han 71 år gammal och hade i femtio år arit beräfvad n I friheten. — Pater Florentianus, fortfor Lejonvaktaren, har deremot bogått ett cerhördt brott. — Hvilket då? : Io, visserligen blef han flera gånger illa beti handlad af priorn; men så tillät han sig ock en ö vacker dag att löna denne med ett par örfilar. Sjuttiotre år gammal, hade han nu varit fängslad 1, Ji fyratiotvå år. n Paternus hade icke gjort sig skyldig till något -Jvärre fel än att han ofta utan priorns tillstånd tt lemnat klostret. Visserligen kom han vanligtvis se hem i rättan tid; men den frihet, han tog sig, Syntes fär stor, och då ban icke ville afstå dersifrån, så blef han insatt i fängelse. Der hade r. han nu tillbragt femton år och var femtiosex år n I gammal. tBroder Barnabas, den fjerde bland fångarve nhade ä itt förstånd i behåll. ! ar