Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 augusti 1869, sida 1

roman. Jag har underlåtit denna dårskap, icke dersöre att jag ej var mån att behaga henne, utan derföre, att det skulle varit mig ovärdigt att böja mig så lågt. Det fanns intet svar att afgifva på ett sådant tal, derföre lyssnade jag endast och såg villrådig ut. En lång tystnad följde, hvarunder han då och då kastade en orolig blick på mig och suckade tungt. — Ni anser mig alltför oeftergifven? sade han slutligen. — Jag anser er alltför stolt, svarada jag tvärt. Han smålog. — Det är mitt stora fel, sade han. — Och ert älsklingsfel, återtog jag otäligt. — Ni är stolt öfver att vara stolt. Rätta detta fel hos er sjelf, monsieur, då ni har en så stor talang för tillrättavisande. IIan smålog åter vid fullkomligt godt lynne. — Ni är en sträng mentor, sade han; — men en mycket rättfram och god. Det skulle varit väl för mig, om jag förr njutit äran af er bekantskap och förmånen af edra råd. — Det skulle det i sanning, sade jag sorgset. — Det vill säga, om ni velat lyssna till mina råd. Till och med nu kanske är det icke för sent. Han spratt till och skiftade färg. — För sent! upprepade han. — För sent! Hvad menar ni med , för sent? (Forts.)