Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1869, sida 2

framställning kan, i afseende på kunskapens omfång och säkerhet, sättas i stället för läsningen af läroboken, denna dock alltid bör i främsta rummet ställas? . Den härom förda debatten har varit ganska lärorik. Den öppnades, såsom vanligt, af lektor Blomstrand, som naturligtvis ville besvara frågans första del med nej, och dess sednare moment med ja. D:r Uddgren uttalade öppet, att ej blott ett skolsystem, hvari hufvudsakliga vigten lägges på lärarens personliga verksamhet inom skola, kan bära sig, utan att intet annat system kan ega bestånd. Efter att hafva genomfört bevisningen af denna åsigt, med anförande af olika läroämnens behandling, blef konklusionen af det lärorika anförandet, att lärarens personliga verksamhet måste vid all undervisning ega rum. Hr Lindeqvist (icke Liljeqvist, såsom i gårdagsbladet namnet, genom skriffel, förekom) ansåg, att det är det s. k. nya skolsystemet, som tager i anspråk lärarens omedelbara undervisning, vi hafva att tacka för den utveckling skolan i sednare tider rönt. Läraren måste gå före och inleda barnen i kunskapsämnet, hvilket dock visserligen icke gör läroboken obehöflig, såsom man tyckes hafva antagit på vissa ställen. Hr Rodhe analyserade den uppställda frågan. Läraren vore hjeriat i skolans organism. Skolan kan endast bära sig, då läraren personligen verkar. Det kan då väl ej vara meningen att ställa läroboken framför läraren. Båda böra med hvarandra gå hand i hand. Hr Wikander instämde väsendtligen med hr Rodhe deri, att läraren och läroboken borde gå i jembredd med hvarandra, men ville varna mot den ensidighet, som gjort sig i sednare tider gällande, att göra läraren till allt, med åsidosättande af läroboken. — Ansåg läsning utantill af kompendier kunna utgöra ett godt underlag. Hr 0. Svensson ansåg läroboken alldeles nödvändig i och för hemläsningen och barnens sjelfverksamhet, men förbisåg ej vigten af lärarens ingripande i undervisningen. Hr Eklund instämde hufvudsakligen med hr Wikander. Minnesläsningen må ej för högt värderas, men ej heller för ringa aktas. Hr Berg: lärobok och lärare måste så aflösa hvarandra, att ingendera blir hufvudsak. Täraren bör förberedande förklara innehållet, men läroboken finnas, för att inpregla gifna data i minnet. Gillade dock ej den ordagranna utanläsningen. Hr Rydberg redogjorde för det förfarande, som måste iakttagas i många af våra landtförsamlingar, der ofta blott en ringa del at barnen har läroböcker, t. ex. i naturkunnighet eller i historia. Man kunde väl ej lemna sådana barn utan all undervisning i dessa läroämnen, utan måste här läraren söka, så godt sig göra lät, genom muntligt kredrag fylla bristen. Minnet vore en vigtig själsmögenhet, som ej finge försummas, men det som inlägges i denna kunskapernas skattkammare bör vara begripet af förståndet. — Talaren ansåg att geografien bör alltid inhemtas efter kartan, hvilket ej hindrar, att barnet kan ega en lärobok för hemläsningen, men icke till begagnande i skolan. Hr Hedlund var glad att diskussionen tagit den vänning, att mötet fått behandla en vigtig pedagogisk fråga, i stället för att inlåta sig i ofruktbara strider om vexelundervisningen. Meningarne syntes vara temligen eniga, blott att den ena mera betonade lärarens verksamhet och den andra lärobokens vigt. — Den omtalade ensidigheten, att lemna läroboken alldeles åsido, kände talaren ej till. Den tillhörde åtminstone icke den s. k. ,,nya metoden. Anförde exempel huru kunskaper kunde kraftigt meddelas äfven genom enbart muntligt föredrag, hvartill man någonstädes kunde drifvas, genom omständigheternas tvång. Tal:n berörde slutligen analogien mellan den strid, som nu fördes på folkskolans område, med den som blifvit förd på den högre undervisningens fält, deri likväl den olikhet förefinnes, att i sednare fallet klassläsningen vore det gamla och vexelundervisningen det nya, under det att förhållandet på folkskolans område vore motsatt. Tal:n hade alltid hyllat klassläsningen, förunärande sig biver att en duglig lärare kunde tyeka i valet mellan ett system, der han vore blott en första ordningsman och monitör, och det, der han finge med det lefvande ordets kraft tala omedelbart till en mindre samling af jemgoda lärjungar. Hr J. Rundbäck ansåg att all ensidighet borde undvika, ordades om Pestalozzi och andra pedagoger, samt slutade dermed, att man bör pröfva allt och behålla det bästa, varande den metod den bästa, som lemnar de bästa resultaterna. Hr Eklund önskade att man måste komma snart ifrån stridsfrågorna, för att få diskutera de ämnen, som ligga lärarne från orterna närmare om hjertal, hvari flera röster hördes instämma. Efter det hr Blomstrand m. ft. ytterligare haft ordet, beslöt mötet, att den förda öfverläggningen skulle utgöra svar på frågan, hvarefter, då klockan nu var öfver 10, mötet åtskiljdes, för att åter samlas kl. 5 i e. m. Åtskilliga af de närvarande afgingo nu omedelbart till det Flockargmöte, som skulle kl. 10 ega rum i seminarii lokal. — Klockaremötet, som i dag kl. 10 öppnades i härvarande folkskollärare-seminårii lokal, var besökt af omkring 60 å 70 deltagare, deribland bemärktes ett icke ringa antal damer. Sedan bön hållits och an Bsgalmvors afsinnoajite fröratnee Ol ar