Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1869, sida 2

Pisponenten Lundström erhöll öfvervägande nej. Derefter förekom hr W. Lindberg (på Stora varfvet). Denne kandidat tyckte herr Friestedt att man icke borde taga från hans dagliga bestyr. Han har så stor verkstad, så många arbetare; låt honom hvila i fred och ro samt tänk i stället på någon annan , värdig individ. Så resonnerade herr Friestedt. Men professor Malmsten ville ej lemna hr Lindberg i ro; det finns folk som hinner med mycket; Gud bevare oss från sådana som bli riksdagsmän derfor att de ha godt om tid. — Hr Wallenberg sekunderade prof. M. Hr Lindberg var för 30 år sedan sjelf smed; han har arbetat sig upp till sin nuvarande ställning, och hån kan sjelf lära sina arbetare huru de skola arbeta. Men han har ett fel, ett fel, som man nu för tiden har svårt för att förlåta: ,,han är sin egen lyckas l. d:r Nyström ansåg också att man borde taga vara på hr Lindberg; vi ha nog af embetsmän i representationen, yttrade han; må de hålla sig företrädesvis till första kammaren och läta folkets män taga plats i den andra. Hrr Lindhagen, Sjöberg och Svanberg tycktes icke ha sympatier för sig; ordföranden sjelf måste medgifra att hans proposition rörande dem besvarades med öfvervägande nej. När de ,, officiella listorna voro genomgångna, tog man under pröfning distriktskomiternas sammanjemkade lista. Om hr Cederschiöld voro åsigterna delade; så ock om hrr Ekgren, Grafström, Liljencrantz (dock mycket starkt öfvervägande ja), Ljungberg, Mankell och Nordenskiöld. Hr Ditzinger mötte samma öde som de fleste. Det hjelpte icke att hr L. Hierta på det mest behjertansvärda sätt förordade honom. Han hade af sina kamrater i borgareståndet gjort sig känd för anspråkslöshet, god förmåga att yttra sig samt klarhet och reda i uppfattningen. IIr Hierta begagnade tillfället att afgifva en liten ,,trosbekännelse: städernas representanter böra vara sådana, att de kunna motarbeta de egna intressen, hvilkas förverkligande med en stor del af landtmannapartiets motioner åsyftas, för att nu icke tala om sträfvanden att befria landtmännen från grundskatterna, hvilket vore att lägga dessa på en mängd personer, som ej ha annat att lefva af än det de med sina armar förtjena. Hr Malmsten ansäg den af hr Hierta omtalade blygsamheten icke vara nägon rekommendation. ,,Just emot landtmannapartiet behöfves en man! så slutade han. Om hr Ekgren uppstod också öfverläggning. Hr Wallenberg talade om den goda skola, hr E. haft derigenom, att han i så många år suttit såsom referent på riksdagsläktaren. Hr E. är en liberal man, tillade han; så vida man ej med efrisinnadförstår en person, som hvar riksdag vill förändra grundlagen. Folkskoleinspektören Meijerberg framställde hr E. såsom en af de bästa representanter Stockholm gerna kan få. Det är med honom som med hr Lindhagen: man har hängt på honom en skylt at att icke vara liberal, men denna skylt är falsk. Han är en ,sansad liberal och mycKM att föredraga framför många som bära röd ana. Hr Hedin vann stor pluralitet; men deremot blefvo de på ett par enskilda listor upptagna hrr Keiser, Ekdahl, Hultgren och Leufstedt af flertalet ogillade. Om hr Leufstedt uttalades emellertid skilda meningar. Målaremästaren Lindborg förordade varmt hans kandidatur. Men icke så hr Wallenberg. Han sporde: på hvilken väg vill hr L. befordra landets väl? Jo, genom att hvart 5:te år rifva i våra konstitutionella former. Nu gällande census är emellertid mera nominell än verklig. Aldrig har man förr hört någon, i likhet med hr L., begära att undervisnig för kompetens till representantkallet skall bibringas i folkskolorna! I afseende på handelspolitiken är hr L. ingen framtidsman, utan tvertom reaktionär. Hr Wallenberg prisade härefter privatbankerna, tack vare hvilka den idoge arbetaren bereddes tillfälle att sätta in en sparad styfver i godt förvar, som sedan kommer den stora industrien till fromma, och förebråelsen om ,.procenteri i stort besvarade hr W. med denna fräga: ,Är då procenteri i smått bättre? Då hr W. talade så fördelaktigt om de enskilda bankerna, hördes starka hyssningar i salen; men deraf lät han ej bekomma sig, utan yttrade till publiken: — Den som tusen gånger trotsat hafvets stormar, tappar ej koncepterna för en sådan der sakta susning. Hr Rubenson tog hr Leufstedt i försvar, hvad beträffar att han icke är nöjd med grundlagen. Det kan man icke vara, så länge menniskorätt ej gäller, så länge en mängd upplysta menniskor för religionens skull äro förvägrade flera allmänt medborgerliga rättigheter, så länge en jude, vore han än en aldrig så insigtsfull vetenskapsman, icke kan bli använd af staten. Det var i de svenska judarnes namn hr R. talade. — Hans tal helsades med starkt bifall. Prof. Malmsten fann underligt att religionsfriheten kommit på tal, då det var fråga om hr Leufstedt. Ändring uti nuvarande missförhållanden i detta afseende kunde, enligt tal. förmenande, vinnas möjligen genom vetenskapsmän (mot hvilka prof. M., som referenten tror, af missförstånd förmenade att hr Leufstedt yttrat sig), men icke genom klädmäklare, Hr Staaffs namn tycktes hafva pluralitet för sig, hr Richard Carlens icke. Det var för nytt. Ordföranden kom icke att fråga om någon hade något mera att andraga, och detta tycktes då viserligen icke heller vara fallet. Han tillkännagaf itt han ansåg, förutom de å komiterades lista uppagne, följande namn vara beaktansvärda (alla, I1tom det sista ur distriktmätenas sammanjemkade ista): Cederschiöld, Diteinger, Ekgren, Grafström, aa Liljencrants, Mankell, Nordenskiöld och Staaff. Efter mötets slut sammanträdde ätskillige af inpjudarne och af stadsfullmäktige. De kompone