Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1869, sida 1

ÖSTERRIKE. I E den österrikiska delegationens möte den 23 dennes diskuterades utrikesministerens budget, af hvilken anledning förfrågningar och yttranden förekommo, hvilka icke äro utan intresse med afseende på förbållandet mellan Österrike, Frankrike soch Preussen. Debatten öppnades af Figuly, som uttalade församlingens tacksamhet öfver den af rikskanslern förelagda ,röda boken. Deputeraden Demel interpellerade rikskanslern i afseende på den politik, han i allmänhet ämnade följa. Det förekom honom, som om rikskanslern alltför ifrigt ,plägade vänskap med Frankrike, en allians, som — efter talarens förmenande — hade sina betänkliga sidor. Demel trodde, att Frankrike skrifvit nationalitetsfrågan på sin fana i afsigt att förändra Europas karta; för Österrike, som vore en af många olika elementer sammansatt stat, kunde en sådan nationationalitetsprincip icke vara lyckobringande. Den polska delegeraden Zimialkowski (under en tid vice president i riksrådet och en af Galiziens mest framstående politici) bemötte Demel genom att framhälla, det Österrike icke borde följa någon tysk, eller fransk, utan framför allt en österrikisk politik. Genom att uttala sig mot en allians red Frankrike kunde man lätt drifva denna makt in i samma riktning, som den, hvilken Preussen redan beträdt, nemligen till ett förbund med Ryssland (?). Sedan några talare yttrat sig i samma ämne, reste sig rikskanslern Beust. Han började sitt tal med att tacka Figuly för det välvilliga sätt, hvarpå han omnämnt ,,den röda boken. Rikskanslern sade sig vid detta arbete hafva framgått med den största uppriktighet. Det vore emellertid icke blott den preussiska pressen, som anfallit de af honom offentliggjorda aktstyckena, utan äfven den preussiska regeringen hade — visserligen blott i en underordnad fråga — antört besvär mot densamma. Så mycket mera måste han derföre sätta värde på det erkännande, som detta verk funnit hos delegationen. Hvad angår Preussen, så var han öfvertygad om, att han i hvarje fråga, som angick denna makt, hade framgått på det allraförsonligaste sätt. Men det kunde icke vara till något gagn, att den ena makten bjöd handen åt den andra för en vänskaplig förlikning, då den andra vägrade att gå in derpå. Angående Demels interpellation ville han anmärka, att Österrike icke åt något håll vore bundet genom allianser. Frågan om den politik, han om utrikesminister för framtiden ämnade lja, önskade han helst lemna obesvarad. Att fordra ett bestämdt yttrande härom af en utrikesminister vore detsamma som att binda hans händer och göra honom vanmäktig. Om en köpman på förhand förklarade, det han med en annan namngifven köpman skulle afsluta en handel, så är det tydligt, att den sistnämnde genast skulle söka att draga största möjliga fördel deraf; så mycket mera borde en utrikesminister akta sig för att yttra, hvilken makts vänskap han företrädesvis eftersträfvade. Rechbaur anmärkte härvid, det han under nuvarande förhållanden mycket gerna hade hört några uplysningar af rikskanslern om de sväfvande frågorna i Eu