följande: Efter en inledning, i hvilken man yttrade sig med ringaktning om det kejserliga budskapet, gjordes ett försök att diskutera författningsfrågan från demokratisk ståndpunkt. , Hvad vi vilja — heter det i förklaringen — är icke blott afskaffandet af författningens art. 44, budgetens votering efter artiklar, undertryckandet af den eller den ministören och den större eller mindre ansvarigheten af alla ministrarne; nej, hvad vi vilja, är pressfrihet, pressförbrytelsers afdömande af edsvurna, absolut föreningsrätt, afskaffandet af 8 75 i författningen (som gör exkutivembetsmännen oansvariga), ministrarnes individuella ansvarighet, initiativrätten utöfvad af lagstiftande församlingen på samma gång som af den exekutiva makten, afskaffandet af de utnämnda municipalkommissionerna, val af borgmästare, afskaffande af den allmänna säkerhetslagen, förminskning af krigsbudgeten, ett förbud emot, att regeringen kan föra krig utan den lagstiftande församlingens samtycke — detta är de frågor, hvars lösning vi motse från folkrepresentationens sida. Men i det ögonblick, då lagen gaf oss rättighet att tala, utkom ett dekret, som förbjöd oss detta. Jedergällningens timme är ännu ej slagen, men den skall komma. Liten på vår hängifvenhet för den sak, I uppdragit åt oss att försvara. Vi skola städse föra högt rättvisans och frihetens banr! Detta i allmänna ordalag hållna manifest och protesten mot afskaffandet af den personliga regeringen — utan direkt appell till folket — ansågos likväl vara för skarpa. Man uppgaf dem genast för att besluta följande: Man afstår från något allmänt manifest. Det skall endast afgifvas personliga, eller — rättare sagdt — lokala protester. De deputerade skola i grupper af två och tre vända sig till sina resp. valmän. Så yttrade sig ,Rappel. Dessutom berättas, att det kommit till en brytning mellan Picard och hans gamla vänner. Man hade beslutat bilda ett utskott bestående af Favre, Simoa, Pelletan och Bancel, trån hvilket Picard skulle uteslutas. Detta utskott skulle redigera ett gemensamt manifest från det radikalt-demokratiska partiet till valmännea, för att offentliggöra detsamma dapen derpå. Men i ett möte hos Jules Simon öfverenskoms om att afstå från hvarje genensam demonstration, på det icke Picards uteslutande skulle väcka för stort uppseende. Bancel har till sina valmän i 2:dra valdistriktet af Rhone-departementet riktat följande skrifvelse: .Käre medborgare! Lagstiftande församlingens ajournering bief oss delgifven den 13 Juli genom ett i den officiella tidningen infördt dekret. På samma sätt ertor jag för 17 år sedan statssirecket af dea 2 December 1851 och min laadsförvisning den 9 Januari 1552. Deraf framgår tydligt, att den kejserliga regeringen icke ändrat sitt förfaringssätt, .utan är sitt ursprung trogen. Jag hvarken beklagar eller förvånas häröfver, enär jag Vet, att den personliga styrelsen icke kan förbättras, 1 utan måste afskaffas. Men Frankrike har den ovedersägliga rätten att fordra, det lendet skall rege-, ras genom landet. Vid valen den 24 Maj och den 7 Juni ha 3,600,000 röster för kejsardömet tillkännagifvit Frankrikes vilja i detta afseende. Den ) radikala oppositionen hade fått i uppdrag att vara en organ för återfordrandet af friheten. Den kejserliga regeringen har tillslutit munnen på denna opposition och bemödat sig att lugna den allmänna meningen genom oktrojerandet af illusoriska eftergifter och genom senatens inkallande. Dessa åtgärder skola icke ens rädda skenet. Den person-1 liga regeringen har med än mera energi uppträdt just i det ögonblick, då valmännen äterfordrade si sina gamla rättigheter. Men äfven i ett annat af-m seende ingifver denna plötsliga åtgärd mig farhågor, ty utom det, att den nedsatt lagstiftande församlingens värdighet, oroar den min patriotism. t Folkets representanter äro frånvarande, intet ord höres från tribunerna. En enda vilja råder och regerar. Hvad skall den åstadkomma? Är dett fred? Är det krig? Skickelsedigra frågor, hvilka se icke skola afgöras af en fri nation, som sjelf borde ; Å råda öfver sina öden! Måtte Eder i oro försatta!klokhet och vishet ersätta det ord, som blifvit berörvadt Edra valda representanter! Måtte den sjelf-o diga pressen och den allmänna opinionen, de st ögsta domarne i alla angelägenheter, påtvinga Europa freden, och måtte folken försonas i arbete och rättvisa! Helsning och broderlighet! D. Bancel. Maugin, deputerad för departementet! Cötes dOr, har äfven aflåtit en pro-Ä test mot lagstiftande församlingens ajour; nering. ENGLAND. r Från London skrifves den 26 dennes: 1 De protestantiskt-konseryativa tidningarne I på Irland, utgjuta sig på det bittraste mot a a 1 en öfverhuset, emedan det lemnat statskyrkan, för hvars räddningsankare detta hus? ansågs, i sticket. , Cairns har sålt den sj. irländska kyrkan! utropa de iraseri. De F triumfer, som lorderna vunnit, äro till stör-aå sta delen — grammatikaliska korrekturer; N men öfver nederlagen breder man helst en jk slöja. Af synnerlig vigt för partiernas pås: Irland blifvande ställning skall den om-; ständigheten blifva, att genom statskyrkans b upphäfvande ett starkt band blifvit slitet, d som fästade en inflytelserik del af befolk-S. ningen i norden vid det konservativa pard iet. Tories äro de irländska orangisterna, y wilka ju till sitt ursprung egentligen tillle höra whigs, numera till ingen nytta, och si å skall det liberala partiet — efter en m yckligen utförd strid — se sig förstärkt zenom en tillväxt ur de konservativa le-ÄS. lerna. RUMÄNIEN. fö Från Bukharest telegraferas den 28 den-S! es: ,Det påstås såsom fullkomligt sä-i cert, att furst Karl med första ämnar m: öretaga en resa till Krim för att besöka så yske kejsaren, hvarefter han skulle be-jS3 äfva sig till Wien och Paris. nh AFRIKA. R Den franska ,,Journal des Debats inne-lqgc )ller en ledande artikel angående den 8 ranska kolonien i Senegal, hvaraf framsår, att förhållandena der under de sedvare åren gestaltat sig på ett serdeles yckligt sätt. De der förlagda trupperna ia under fyra år icke behöft lossa ett enda m kott. Säkerheten till lif och egendom har 2! — likasom handeln — betydligt tilltagit. st )e infödingar, som bebo den högra stranm len af floden och som förut varit så fruk-s5 ade för sina plundringar, ha blifvit fred-tu iga handelsmän, säljande till kolonisterna ln itt harz och sina hjordar. Tack varelfe lanna allmänt fredlioa hänning har hann TSV