Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1869, sida 2

— ——73t;— Ack, mademoiselle, afbröt han, hvad bryr jag mig om dessa menniskor bifall? Är det för dem, eller sådana sor de, tror ni, som jag komponerar dess (tim och melodier, som utgöra mina ens liga timmars vederqvickelse? — Ni är då en kompositör — en poet — Intetdera. Jag har fallenhet för me lodi och rim, men poet och kompositö är jag icke. Kanske, om min lott i lifve danat sig annorlunda, att jag kunde blifvi bådadera. Som det nu är .... Han suckade och tystnade. . Marguerite upprepade blygt de sista orden, och jag, nyfiken att se någonting af detta täte-a-äcte, tittade fram mellan gardinerna. Mr Hamel höll ögonen tanklullt, nästan dystert, sänkta mot golfvet, men höjde på hufvudet då hon talade, och såg henne rakt i ögonen. — Som det nu är, sade han allvarligt, — skrifver jag för att tillfredsställa den drift, naturen nedlagt i mitt hjerta — för att förjaga ledsnaden — för att bortdrifra enslighetens fantomer. Och då jag sjunger, såsom jag gjort i afton, för en tanklös hops nöje, tröstar jag mig ibland med hoppet, att der kanske finnes bland de närvarande någon mild och sympatiserande själ, för hvilken mina melodier inneära en djupare känsla, och mina rim en immare sanning. Säg, mademoiselle, vänar jag för mycket? Häpen och rodnande stammade Maruerite, såg ned och visste icke hvad hon kulle säga. Mr Hamel gjorde ett ögonljoxs uppehåll och återtog derpå samet.